Här har en stad skapats

Wolfgang Hansson

Aftonbladet på plats i flyktinglägret som har gått från ingenting till 150 000 invånare

När ­lastbilen släpper ner de svarta tältfodralen rusar männen dit och börjar ­genast hamra ner tält­pinnar i det hårda vita gruset.

För mindre än ett år ­sedan fanns här ingenting. Nu är flyktinglägret Jordaniens femte största stad.

En iskall ökenvind ­blåser över det platta landskapet. Det gäller att få upp sitt tält före kvällen då temperaturen sjunker drastiskt.

Flyktingarna har precis kommit från Syrien. De ­anländer till ett läger där det redan bor runt 150 000 flyktingar. Zaatari är det största lägret och just nu Jordaniens femte största stad. Totalt har en miljon syrier flytt utomlands. Nästan hälften av dem finns här i Jordanien.

Hamad kom för två ­dagar sedan med sin gravida fru. Inne i tältet ser man att de inte ens hunnit packa upp ännu.

– Vi kommer från Homs, men under nästan två år har vi flyttat från plats till plats för att hitta ett ställe som är tryggt, berättar han och sorgkanterna på den rutiga skjortan vittnar om att det var länge sedan han kunde tvätta.

– Till slut gav vi upp och flydde över gränsen.

Flykten blev dramatisk.

– Vi försökte först ta oss över vid en vanlig gräns­övergång i skydd av mörkret. Men soldaterna fick syn på oss. Plötsligt hörde vi automateld och familjen framför oss föll ned döda.

Hamad och hans fru lyckades komma undan och ta sig över gränsen där den är obevakad.

Jag frågar om han är glad över att vara i säkerhet. Hamad fnyser.

– Jag är inte lycklig. Det blir jag först när jag kan återvända till Syrien. ­Samma dag hunden Bashar al-Assad störtas återvänder jag.

Slår efter barnen

Hamad klagar över förhållandena i lägret. Hans fru behöver vatten men de får inte tillräckligt.

– Jag måste själv köpa vatten. Jag kan inte se på när min fru och mitt ofödda barn dör.

I likhet med många andra nyanlända är han rädd för att bli fotograferad och igenkänd av ­regimen.

Lägret drivs av den ­jordanska staten. Vi måste ha special­tillstånd för att besöka det. Redan nere vid landsvägen står en pansarvagn parkerad vid infarten och soldater går igenom pappren för ­alla som vill in.

Militärfordon med ­vattenkanoner står ut­posterade inne i lägret ifall det skulle bli oroligheter. Nära ingången samlas sysslolösa barn. En polis blir irriterad och slår efter dem med en lång vajer­batong. En liten kille träffas på armen och gråter högljutt.

I nakna fötter och ihåliga plasttofflor gräver en ung pojke en latrin några tält bort från Hamads. Stanken är allt annat än ­behaglig. Hans pappa skyndar till i fotsida klädsel och Palestinasjal på ­huvudet.

– Vad är det ni ska ­rapportera om, undrar han argt. Vi trodde aldrig att vi skulle behöva leva så här.

Han pekar mot hålet i marken.

Flydde till grottor

Ahmed Favaz, 74, flydde med sin fru och två av sina barn för några veckor ­sedan efter att regimen börjat bomba deras by från luften.

Anfallet höll på i flera dagar. Familjen tog sin tillflykt till grottor. Det var ­inte bara vanliga bomber. Från planen kastade de ner tunnor med dynamit som exploderade när de tog mark.

Något många av flyktingarna berättar om.

Vill ha förbudszon

Till slut bestämde han sig för att fly för barnens skull.

– I Khirbet Ghazaleh har jag vinodlingar och olivträd. Här har jag ingenting. Enda fördelen är att slippa bomberna.

Ahmeds ansikte är fårat. Han håller ena handen ­beskyddande på 10-årige sonen Omars axel.

Snart har en folksamling bildats runt oss.

Alla pratar i mun på varandra och vill dela med sig av sina ­erfarenheter och åsikter.

– Vi vill inte ha någon ­utländsk invasion men säg åt västvärlden att de upprättar en flygförbudszon över Syrien, säger en ­påstridig man i en dammig blå tröja. Sedan sköter vi resten.

Ahmed tinar upp och bjuder oss att besöka hans tält. På en madrass sitter den betydligt yngre hustrun och parets dotter. Kvinnorna visar sig inte ofta utanför tälten.

”Fryser nästan ihjäl”

Fyra plastöverdragna madrasser med en filt till varje ligger prydligt ordnade.

I övrigt är det välstädat och nästan helt kalt.

– Vi fryser nästan ihjäl på nätterna, säger Ahmed. En filt räcker inte.

Men inte heller pengarna som kommer in från ­utländska biståndsgivare. Snart kan två personer tvingas dela på en filt, ­berättar Kilian Klein­schmidt, sedan två veckor chef för lägret. Det är FN:s flyktingorganisation som står för den dagliga skötseln.

– Många länder har lovat att bidra med pengar men de håller inte sina löften, säger han iförd slitna ökenboots och cargo­byxor. Fråga mig inte vilka länder det är. Allt jag vet är att pengarna uteblir.

Saknas elektricitet

När penningbristen slår igenom i lägret blir flyktingarna arga och stämningen spänd.

– Det är inte lätt att förklara för flyktingarna varför de sedan några dagar tillbaka tvingas dela två personer på en madrass.

I den del av lägret dit de nya flyktingarna kommer finns ingen elektricitet. Ahmed har köpt en gasolbrännare så att familjen ska kunna laga mat. På kvällarna har de inget ljus.

– En del använder stearinljus, men det är livsfarligt.

I den gamla delen ser lägret mer ut som en stad om än av tält. Här finns gatlyktor och längs en huvudgata ligger provisoriska butiker vägg i vägg. Enkla byggnader av korrugerad plåt och täckplast med UNHCR-logga på.

Här säljs allt från nötter till färska grönsaker.

Från blöjor till elektriska värmekaminer.

Flyktingarna fråntas sina id-kort när de kommer och får inte röra sig utanför lägret. I tristessen är en promenad längs Champs-Elysées – som shopping­gatan galghumoristiskt döpts till av flyktingarna – ett av få nöjen. Många är fattiga, men det finns också många som har pengar att handla för.

Så mycket att det växt upp en organiserad brottslighet i lägret som säljer butikstillstånd och tillhandahåller prostituerade.

– Det är en utmaning att få ordning på lägret, säger den storvuxne tyske chefen. Varje dag tar vi emot 3 000 nya flyktingar trots att vi nedan nått taket för vad vi klarar av.

Motorvägen tom

Bajamajor står som små torn till synes slumpvis utplacerade mellan tälten.

Vi tar bilen upp till den syriska gränsen som ligger en dryg mil bort.

Den tvåfiliga motorvägen är helt tom på trafik. Det är spöklikt öde.

I maj förra året började trafiken minska för att snart upphöra helt. Inte ens flyktingarna kommer den här vägen. De tar sig mestadels över på platser längre bort som är obevakade.

När vi återvänder till Amman står tälten i täta rader på den vita grusplan som var helt tom för några timmar sedan. Ahmed ­Favez har fått en mängd nya grannar.

En miljon syrier har flytt landet

helskärm

Inbördeskriget i Syrien har skapat en flyktingkatastrof. Enligt FN har en miljon ‧syrier lämnat landet.

De flesta flyktingarna trängs i grann‧länderna Jordanien, Turkiet och Libanon.

Att lämna det krigshärjade landet är livsfarligt. Längs gränserna finns minor och soldater skjuter mot civila.

Runt fyra miljoner har tvingats lämna ‧sina hem men befinner sig fortfarande inne i Syrien.