Muren revs - igen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-09
Lech Walesa fick äran när Berlin firade murens fall
Lech Walesa har väntat under ett paraply och hoppat för att hålla värmen.
När ögonblicket är inne lägger han handen på den första stenen och trycker till.
Så faller muren en gång till - 20 år senare.
Ett ljudligt "bonk" hörs för varje sten som trillar. Jag följer dem med blicken bort mot Brandenburger Tor som badar i ett guldfärgat ljus.
Det är en mäktig känsla att se dem tippa över en efter en. Nyss stod de precis där muren gick när den delade staden i två.
Symboliken kan inte gå förlorad för någon.
Samma kväll för 20 år sedan var det den riktiga Berlinmurens som föll. Det hände plötsligt och totalt oväntat.
Östberlinarna vällde in i Västberlin över muren. Årtionden av ofrihet och förtryck var över. Europa tog en ny väg och allt hade gått fredligt till utan at ett enda skott avlossats.
Obeskrivlig känsla
Jag var själv i Berlin den kvällen och följde östtyskarna över till Checkpoint Charlie. Känslan var obeskrivlig. Enorm glädje blandad med en känsla av total overklighet. En känslomässig adrenalinkick som är unik. Den händer bara en gång.
Walesa var den som startade kommunismens sönderfall när han bildade den fria polska fackföreningsrörelsen Solidaritet.
När han genomfört hedersuppdraget att fälla den symboliska muren så jublar människorna omkring mig spontant och applåderar för första gången denna festkväll.
Regnet har öst ner i flera timmar på oss som väntat och lagt sordin på stämningen. Nu blir det åtminstone lite fest.
Berlusconi sov
När Placido Domingo presenteras som överraskningsgäst och på tyska sjunger "jag älskar denna luft" så vaknar även dignitärerna på hedersläktaren till.
För första gången under kvällen så ser jag Angela Merkel, Michail Gorbatjov, Nicolas Sarkozy, Gordon Brown, Hillary Clinton och vår egen Fredrik Reinfeldt dra på smilbanden. Den ende som fortsätter sova är Italiens Silvio Berlusconi.
Folk runt mig skattar åt hans slutna ögon.
Världsledarna tar sig ner från läktaren och går tillsammans symboliskt rakt genom Brandenburger Tor över från öst till väst.
Bredvid mig står Andrea Grohman,44, och hennes fyra barn. Dottern Fee har varit med och målat en av dominostenarna i glada färger.
För 20 år sedan var Andrea hemma med sin nyfödda dotter som låg och sov. Den gången missade hon murens fall. Nu ser hon det från första parkett.
- Jag känner stor glädje, säger hon.
”Vi brydde oss om varandra”
Även om hon tycker det finns både nackdelar och fördelar med murens fall.
- I DDR brydde vi oss mer om varandra. Det var ett hjärtligare samhälle. Samtidigt var det väldigt inskränkt. På många sätt har det blivit mycket bättre i dag.
Barnen börjar klaga. Tre av dem var inte ens födda den 9 november 1989. De har stått i två och en halv timme och väntat. De är blöta och genomfrusna. Nu när muren fallit vill de gå hem.
De är inte ensamma. Många av de som kommit för att delta i firandet går hem innan det är över.
Något partynatt som då för 20 år sedan blir det aldrig den här kvällen.