Det var en gång en historieberättare som fick pris ...

Oisín Cantwell

Grattis, Peter Kadhammar, reporter på Aftonbladet som i går belönades med Sveriges finaste journalistpris, Publicistklubbens Guldpenna.

helskärm

– Tack. Det känns jävligt överväldigande. Jag kunde inte tänka mig det här.

Låt oss börja med motiveringen. ”Genom att skildra både smått och stort har han blivit en mästare på journalistikens grundbult: konsten att berätta en historia.”

– Det låter högtidligt.

Ja. Vad gör dig till en sådan god historieberättare?

– Jag vet inte om jag över huvud taget är det. Men jag tycker att det finaste en journalist kan göra är att berätta en god historia.

Och vad är en bra historia?

– Bra fråga. När man kan redogöra för en komplikation, när det finns någonting mer än vad det först ser ut att vara.

– Ett exempel är en historia jag skrev för några veckor sedan om en kinesisk uppstickare som snodde nyckelpersoner från Ericsson. Det som lyfte den berättelsen är detaljen om hur koncernchefen Carl-Henric Svanberg står och svettas när han pratar om Ericssons uteblivna vinster.

Du befinner dig i ett celebert sällskap nu. Allan Fagerström, Dieter Strand och Annette Kullenberg är några tidigare journalister på Aftonbladet som vunnit.

– Jag har beundrat Fagerström och Strand något alldeles oerhört. Strand gick bara ut och skrev om någonting som egentligen var ganska trist, men som blev så fascinerande.

Vilka förebilder har du?

– Cecilia Hagen på Expressen. Hon skriver bra. Och roligt, vilket är det svåraste som finns. Och Peter Wennman på Aftonbladet. Han är den enda som får mig att läsa sport.

De tio budorden innehåller kanske 500 tecken och rymmer en hel del visdom. Måste man alltid skriva 5 000 tecken?

– Nej. Men om du vill förklara skeenden och sammanhang krävs ofta utrymme.

Vad är det bästa du har gjort?

– En dag för många år sedan på Expressen kom nyhetschefen och frågade om jag kunde åka på en rättegång i Norrtälje. En tjej hade tydligen tänt eld på en skola.

– När jag kom dit var rättegången över. Jag beställde fram handlingarna och insåg snart att det var en ung förvirrad flicka som hade gjort detta. Och att Trygg-Hansa nu krävde henne på 20 miljoner kronor. En summa som dömde henne till existensminimum under resten av hennes liv.

– Jag ringde Trygg Hansa som sa att fordran var överlämnad till ett företag i Zürich. Så jag ringde dit. Dom bad att få återkomma, vilket dom gjorde någon timme senare med beskedet att de lagt ner kravet. Det var en hisnande känsla, en reporter som satt sysslolös hade några timmar senare fått detta stoppat.

Och det sämsta?

– Jag drar mig för att berätta det.

Kom igen.

– Jag blev en gång ofattbart utskälld av en nyhetschef på Gefle Dagblad efter att ha skrivit lite väl måleriskt om en skolavslutning. Han undrade om jag över huvud taget varit där. Det hade jag, men jag drog tidigt.

Vad ska du använda prissumman på 10 000 kronor till?

– Julklappar.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?

– Fred på jorden. Äh, det är för uttjatat. Att Thomas Bodström inte syns så ofta i tidningarna.