Cementjättens planer väcker oro: ”Hotar Gotland”

Runt om i Sverige växer konflikterna i klimat­omställningens spår.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.

Hur långt är vi beredda att gå
– för att rädda klimatet?

KLIMATSTRIDEN #4

Cementjättens planer väcker oro: ”Hotar Gotland”

PONTUS ORRE
Företaget Cementa vill ställa om.
Fabriken i Slite – Sveriges näst största utsläppare av koldioxid – ska bli först i världen med fossilfri cement.
Så vad är gotlänningarna rädda för?

Fabriken tornar upp sig som en slumrande drake vid Östersjöns strand.

Röken pyser, snarare än bolmar, ut.

Influgna tekniker talar svenska, polska och estniska. Det sprids en svag doft av ammoniak.

Hela anläggningen tar ett enormt andetag under det årliga driftstoppet.

Cement från Slite har byggt Sverige i mer än hundra år. Den finns ingjuten i betongen på Sergels torg i Stockholm och i oräkneliga miljonprogramsområden. I motorvägsbroar och vattenverk.

Men fabriken har också haft en helt annan påverkan. Den har bidragit till att regnskogen brinner i Amazonas och till att isarna smälter i Arktis.

Cementfabriken är Sveriges näst värsta utsläppare av koldioxid och står ensam för en tjugondel av våra totala utsläpp.

Än så länge.

Cementa har nämligen en plan. Om nio år ska man vara först i världen med fossilfri cement.

PONTUS ORRE

Liljeholmskajen, Stockholm

Nyresta höghus höjer sig bakom Cementas huvudkontor. Hållbarhetschefen Karin Comstedt Webb, 39, har knappt sett dem på grund av det senaste årets hemarbete.

År 2030 ska utsläppen i Slite vara nere på noll, berättar hon.

– Vi arbetar nu med en förstudie som ska belysa teknik, juridik och ekonomi. Men inriktningen ligger fast.

Cementas hållbarhetschef Karin Comstedt Webb utanför huvudkontoret på Liljeholmskajen i Stockholm.

Pontus Orre

Dagens utsläpp kommer dels från kolet som används som bränsle. Det håller man redan på att fasa ut mot miljövänligare bränslen.

Utmaningen handlar om att hantera det naturliga kolet som frigörs och blir koldioxid när kalkstenen hettas upp och som utgör lite mer än hälften av utsläppen.

Den enda möjligheten kan låta som grön science fiction: koldioxiden ska fångas in och omvandlas till vätska. Därefter ska den lastas på fartyg och skeppas till Nordsjön, där den slutligen ska injiceras i berggrunden.

Lagringstekniken används redan i andra branscher och är känd under namnet CCS, Carbon capture and storage. Cementa vill bli först i världen med fossilfritt cement.

– Efter två-trehundra års förvaring kommer koldioxiden ha omvandlats till mineral i det omgivande berget. Det innebär i princip att koldioxiden flyttas från berg till berg, säger Karin Comstedt Webb.

Cementas fabrik i Slite på Gotland har en vision om att cementen ska vara klimatneutral år 2030.

PONTUS ORRE

Cementas löfte är tydligt: att sluta att utgöra ett klimatproblem och bli en del av lösningen.

Samma ord hörs från nästan varenda hög svensk företagsledare just nu. Det är fossilfritt stål, fossilfria transporter och fossilfria byggen. På Stockholmsbörsen skjuter de gröna hållbarhetsaktierna i höjden.

Miljardinvesteringarna uppges stärka Sveriges konkurrenskraft och placera vårt land i framkant i klimatomställningen.

Men det finns något det talas tystare om. Den nya gröna produktionen kräver el. I enorma mängder.

För Slitefabriken handlar det om en femdubbling. Något som inte bara förutsätter ny vindkraft på fastlandet utan också en helt ny överföringskabel till Gotland. Kostnaden på två miljarder vill det tyskägda cementföretaget att skattebetalarna står för.

Man ställer dessutom ytterligare ett villkor för att överväga investeringen: att under de närmaste tjugo åren få bryta sig ännu djupare in i det gotländska urberget.

Cementas kalkbrott i Slite.

Pontus Orre

File Hajdar, Gotland

Släktgården ligger som ett blickfång mitt i jordbrukslandskapet. Kalkstenen i väggarna har spårats tillbaka till 1600-talet, men rötterna går ännu längre tillbaka.

Karin Mårtensson, 70, sluter händerna runt tekoppen på verandan.

Vårvärmen dröjer, snödropparna på gräsmattan ser ut att ha ångrat knoppningen.

– Det är vattnet vi oroar oss för, säger hon.

Karin Mårtensson och Lisa Wanneby strider för att stoppa Cementas planer på ett nytt kalkbrott.

Pontus Orre

De senaste tjugo åren har Karin Mårtensson sett hur naturen i socknens skogar förändrats. Träden torkar och kalkstenshällarna brer ut sig. Rötterna har fått allt svårare att få tag på vatten. Den fridlysta orkidéen guckuskon, som lockar besökarna ut i markerna om våren, har blivit kortare och klenare. Och för att ta sig dit den fortfarande växer behövs inte längre några gummistövlar.

– Det är troligtvis en följd av den närliggande kalkbrytningen. De bryter på ett ställe, men påverkar vattnet på ett mycket större område, säger hon.

Talet är kortfattat, nästan lite barskt. Men blicken är fylld med inlevelse och engagemang.

– Det nya kalkbrottet är tänkt att bli betydligt större än i dag och femton meter djupare. Jag är rädd för att Gotland inte tål det.

År 2019 skulle Cementas nya brytningstillstånd upp i domstolen. Karin Mårtensson fick kontakt med Lisa Wanneby, inflyttad fastlänning och tidigare lokalpolitiker (MP) som stridit mot Nordkalk, ett annat mineralföretag, i Ojnareskogen.

Tillsammans bildade de Urbergsgruppen File Hajdar, med syfte att bli part i målet och stoppa Cementas planer.

Domen i mark- och miljödomstolen gick företagets väg, men överklagades av såväl föreningen som Naturvårdsverket, länsstyrelsen och andra sakägare.

Urbergsgruppen fick en större donation och kunde koppla in en av Sveriges mest erfarna miljöadvokater. De började systematiskt ta fram fakta om de sällsynta biotoperna som berörs, till stora delar Natura 2000-skyddade.

– En betydande del av världens alvarsmarker finns på Gotland och Öland. Och den kalkbarrskog som växer här är unik i norra Europa, säger biologen och gotlänningen Hjalmar Croneborg från Sveriges mykologiska förening.

Karin Mårtensson var med och startade Urbergsgruppen File Hajdar som strider för att stoppa Cementas planer på ett nytt kalkbrott.
2020 fick gruppen en större donation och kunde koppla in en av Sveriges mest erfarna miljöadvokater.
”Vi är oroliga för att hela Tingstäde träsk kommer att försvinna”, säger Karin Mårtensson.

Karin Mårtensson letar runt bland inlagorna, kartorna och tidningsklippen – mån om att vi inget ska missa.

– Ingen vet hur grundvattnet leds fram. Ska vår lokala miljö offras för att resten av världen ska få tillgång till cement?

Kalkbrytningen är redan nere 40 meter under Tingstäde träsk, berättar hon.

– Jag och många med mig är oroliga för att hela sjön kommer att försvinna i fall ännu flera vattenförande ådror sprängs av.

Hon ger inte mycket för Cementas tal om att rädda klimatet.

– Om man hotar Gotland som ö kan det inte vara hållbart på riktigt. Då är allt fint tal om att lagra koldioxid bara en saga och en utopi.

Pontus Orre

Slite, Gotland

Solen stiger i öster. Vi går runt i cementfabrikens skugga.

Passerar ”Cementa arena”, som liksom växthusen drivs av överskottsvärme från fabriken. Ser tennisbanorna, golf- och båtklubben och badstranden som företaget sponsrat.

Att fabrikens betydelse sträcker sig långt bortom de dryga tvåhundra arbetstillfällena kan den pensionerade rektorn och Slitebon Lena Celion, 72, vittna om.

Vi möts på det lilla torget med sina bländande stenfasader, rustat av Cementa. Den tidigare fritidspolitikern (M) berättar att utsläppen förr färgade hustaken gråa. Nu lyser de i svart och rött.

– Vi som bor här vet att Cementa menar allvar med sitt miljöarbete.

Slitebon Lena Celion, 72.

PONTUS ORRE

Teknisk utveckling är nödvändig för att klara klimatkrisen, anser Lena Celion.

– Om Cementa inte får bryta hamnar tillverkningen utomlands. Och då blir det mycket sämre för miljön.

Och vattnet?

– Det är klart att jag kan känna en oro. Men vissa områden på Gotland har dåligt grundvatten, trots att de inte är nära kalkbrott. Och Mallorca klarar sig med bara avsaltat vatten, trots betydligt fler invånare och turister.

Mait Juhlin, 65, vd för bolaget Slite utveckling, talar om de möjligheter hon ser för orten. Hamnen, som skulle kunna ta emot internationella kryssningsfartyg. Närheten till Gotlands enda skärgård.

– Det är ändå häftigt, att vi på den här orten har både Nordeuropas största cementindustri och den kanske finaste badstranden på Gotland. Det känns viktigt att kunna fortsätta att förena det på något vis.

Mait Juhlin, Slite utveckling.

PONTUS ORRE

Vi ber Cementa om en intervju på plats. Men fabrikschefen har sagt upp sig och efterträdaren är ännu inte är på plats och ingen annan bedöms lämplig.

Till och med fackets lokala ordförande, anställd på företaget, tackar nej. Enligt egen uppgift efter önskemål från företaget.
”Vet inte riktigt varför vi ska ha den policyn”, skriver han i ett sms.

Vi blir kvar framför fabriksgrinden. Den gula Visby-bussen passerar i ett moln av damm.

AFTONBLADET / 85527

File Hajdar

Släktgården ligger exakt en kilometer väster om punkten där vi befinner oss. Det planerade kalkbrottet ligger lika långt österut.

Det här är File Hajdar. Det är om marken omkring oss som striden står.

Naturen växlar ständigt. Går från betesmark till alvar och låg gotländsk skog.

I höstas hölls huvudförhandling i mark- och miljööverdomstolen. Naturvårdsverket, Länsstyrelsen och flera andra tunga instanser påtalade risken för dricksvattenförsörjningen och skyddsvärda naturtyper.

Cementa svarade med nya utredningar, modelleringar och lösningsförslag.

Sex månader har gått, men domen dröjer.

Här planerar Cementa att det nya kalkbrottet ska vara.

Vi talar med ägaren till en av norra Gotlands största lammgårdar. Han befarar att det inte längre kommer gå att ha djur här om brytningen fortätter och grundvattnet sjunker.

Men han vill inte att vi skriver ut hans namn.

– Jag har inte råd att stöta mig med Cementa.

Den sista oktober går bolagets befintliga tillstånd ut. Företaget varnar för att stora delar av det svenska samhällsbygget stannar av om man inte får fortsätta bryta.

Jättelika infrastrukturprojekt som Västlänken och Förbifart Stockholm. Energisatsningar och bostadsbyggande.

Det rasslar till när vi åker över en färist.

Den torra och rekordvarma sommaren 2018 ställde allt på sin spets. Trädens rötter kom inte längre åt vatten och torkan blev förödande.

Karin Mårtensson iakttog hur barren på tvåhundraåriga tallar skiftade från grönt till brunt. Hur de därefter började falla av.

Hur hela träden till sist färgades gråa.

Nu står vi i en skog av döda och döende och ännu levande tallar.

Vi kommer fram till kanten. Skalan på brottet är ofantlig.

Varje måndag spränger man, så att det skakar i närliggande hus. Stenmassorna körs i enorma lastbilar till fabriken. Mals ner till grus. Blir den cement som världen fortsätter att skrika efter.

PONTUS ORRE

Liljeholmen, Stockholm

Hur mycket kalkbrytning tål Gotland? Existerar det en bortre gräns?

Det finns de som hävdar Cementas omställning motverkar ett verkligt skifte. Att den gjuter fast oss i ett system, och ett byggmaterial, vi behöver lämna.

Karin Comstedt Webb pekar på att världens befolkning växer och att cement är svårt att ersätta som byggmaterial under kommande årtionden.

– Att öka återvinningen är viktigt, men räcker inte.

Hur ser du på oron om att grundvattnet sänks?

– Vi ska inte äventyra tillgången på vatten för någon. Våra brott och dammar samlar in vatten som normalt skulle rinna av ön, så vi har stora förutsättningar att lösa vattensituationen lokalt.

År 2030, om bara nio år, ska utsläppen från Cementas fabrik i Slite vara nere på noll, enligt hållbarhetschefen Karin Comstedt Webb.

Flera myndigheter har också uttryckt oro för grundvattnet. Är det inte rimligt att låta försiktighetsprincipen råda?

– Vi har utrett den planerade verksamheten grundligt och brytningen kommer att följas noggrant med de kontrollprogram vi har. Det är en försiktighetsprincip.

Varför ska skattebetalarna ta kostnaderna för elkabeln till Gotland?

– Man får tänka på den klimatnytta som finns i andra vågskålen. Vi får bort väldigt stora utsläpp och möjliggör en samhällsomställning för alla, säger Karin Comstedt Webb.

Hon vill att politikerna nu går från ord till handling.

– Man måste våga lägga krutet där det betyder något. Tiden för den här omställningen är väldigt kort.

Tingstäde träsk, Gotland

På sensommaren går det inte längre att få ut båten från båthuset vid Tingstäde träsk. Vattenmängden krymper och det blir allt mer dy. I somras fick Karin Mårtenssons barnbarn vattenloppor för första gången.

Pontus Orre

Vi blickar ner mot den askgrå vattenytan. Någonstans därunder finns Bulverket, en försvarsanläggning från 1100-talet som består av trettiotusen grova trästockar.

Hur rustar vi oss för vår tids största hot?

Kommer tekniken att rädda oss – eller tvärtom leda oss mot nya katastrofer?

”Om man hotar Gotland som ö kan det inte vara hållbart på riktigt. Då är allt fint tal om att lagra koldioxid bara en saga och en utopi”, säger Karin Mårtensson.

Pontus Orre

Karin läser upp sin egna dikt, som hon tycker säger det bäst:

Oron är väldigt stor

här där vi lever och bor

Naturen är endast ett lån

vi måste säga ifrån

Kalkstensbolagen spränger och förstör

den miljö som oss tillhör

På blommor, träd och vatten tar de kål

kvar blir endast enorma hål

När grundvattnet är borta

Kommer vi alla till korta

Rättelse: i en tidigare version av artikeln framstod det felaktigt som fackklubbens ordförande på Cementa avböjt att medverka i artikeln. I stället är det den lokala ordföranden för fackförbundet som tackat nej.

ANNONS EXTERN LÄNK

Kolgrill, gasolgrill och picknickgrill - handla din nya grill till kampanjpris här.

Shop

Aftonbladets Staffan Lindberg och Pontus Orre på plats i Slite.

Av: 

Staffan Lindberg

Pontus Orre

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Klimatstriden

LÄS VIDARE

”Kommer skogs­maskinerna måste vi ställa oss framför dem”

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktör: Johan Edgar
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschefer: Karin Schmidt, Lotta Folcker
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET