Miljön betalar för klimat­omställningen

Introfilm till Laver Klimatstriden

Runt om i Sverige växer konflikterna i klimat­omställningens spår.
Minskade utsläpp ställs mot förstörd natur.

Hur långt är vi beredda att gå 
– för att rädda klimatet?

KLIMATSTRIDEN #2

Miljön betalar för klimat­omställningen

av Staffan Lindberg och Pontus Orre

Koppar är en nyckelmetall i klimatomställningen.
Utanför Älvsbyn vill Boliden öppna en av Europas största gruvor.
Priset: en förstörd dalgång och flera utplånade sjöar.

Ett frustande ljud skär genom julkortsskogen.

Snön ligger djupare än på många år. Vi pulsar fram mellan träden, sjunker ner till midjan och kommer andfådda upp igen.

Här finns inte en stuga, inte en väg. Vanligtvis inte en människa på flera kilometers radie.

Bara en ödslig vintertystnad som då och då bryts av någon enstaka tjädertupp.

Framme i gläntan går något att ana, en orange borrigg. Stånkande och hackande, svagt doftande av metall.

Vattnet droppar ner i djupsnön, bildar hundratals istappar längs kanterna där stavarna med utskuret berg staplats upp. Diamantborren har nått tvåhundra meter ner i berget och ska ännu djupare.

Anders Forsgren, miljöprojektledare på gruvbolaget Boliden, tar av sig hörselkåporna och nickar mot den finska entreprenören att pausa arbetet.

– Det kallas infill-borrning. Vi gör det för att förtäta informationen. Förstå berggrunden bättre.

Allt handlar om koppar, metallen med nummer 29 i det periodiska systemet som är känd för sin goda förmåga att leda elektrisk ström.

Koppar har kallats det nya guldet – och är en av de viktigaste metallerna i klimatomställningen. Den behövs till vindkraften och solcellerna, elbilarna och höghastighetstågen.

Enligt Erika Ingvald, enhetschef på Sveriges geologiska undersökning, SGU, finns det beräkningar som tyder på att världen kommer att efterfråga lika mycket koppar de närmaste tjugofem åren som vi hittills brutit under femtusen år.

Andra prognoser pekar på en fördubblad eller mer än tredubblad efterfrågan på koppar till år 2050.

– Vi kommer att behöva öppna nya gruvor, samtidigt som det är otroligt viktigt att utveckla återvinningen, säger hon.

Om Boliden får bestämma ska en stor del av framtidens koppar hämtas från berget under oss.

År 2009 inledde gruvbolaget borrningarna här i Laver, mellan Älvsbyn och Arvidsjaur. Redan tidigt insåg man att fyndigheten var enorm.

Kopparhalten är visserligen låg, vilket kommer göra det nödvändigt att öka skalan och krossa väldiga mängder sten. Men världsmarknadspriserna väntas förbli höga. Och om gruvan blir tillräckligt stor och effektiv kan investeringen på mellan 10 och 15 miljarder kronor gå att räkna hem.

Den skulle i sådana fall skapa flera hundra nya arbetstillfällen i en avfolkningskommun där butiks­lokalerna i centralorten gapar tomma.

En jättesatsning som skapar både klimatnytta och jobb. Åtminstone enligt pr-pitchen.

Sju kilometer nedströms, i byn Vistbäcken, välkomnade Margareta Johansson, i dag 62, och hennes åtta år äldre bror Ulf Johansson, till en början gruvplanerna.

Tre farbröder hade arbetat i koppargruvan som fanns i Laver under krigsåren och liksom de flesta i byn hade de hoppats att brytningen en dag skulle öpnna igen.

En vårdag 2015 fick syskonen höra att den nya gruvan skulle innebära långt större ingrepp i miljön än den gamla. De begärde ut Bolidens miljökonsekvensbeskrivning.

Läste sida efter sida, med stigande overklighetskänsla.

Ulf och Margareta Johansson i byn Vistbäcken.

I Afrika kan man fortfarande stöta på den gamla sortens gruv­prospektörer. Västerländska machotyper, rustade med geologiska kartor och välfyllda pengaportföljer.

Med sin lugna och sakliga framtoning, präglad av svenskt samrådsklimat, uppfyller Anders Forsgren på Boliden knappast schablonen.

– Alla gruvprojekt innebär ingrepp i miljön. Det gäller att ha respekt för komplexiteten, säger han på sitt återhållna sätt.

Vi far i skoter över den tjockpackade snön, upp på Lill-Laverberget där dagbrottet ska äta sig ner i urberget.

Den tidigare jägmästaren försöker peka ut platsen för de tänkta dammarna, men bergen är insvepta i grågrön vinterdimma och det är svårt att få en klar bild.

I byn Vistbäcken insåg Margareta och Ulf Johansson med fasa att den gruva de riskerade att få inpå knuten inte alls liknande den gamla Lavergruvan.

En hel dalgång skulle täckas av ett hundra meter tjockt lager giftigt gruvavfall. Flera sjöar som de fiskat gädda i sedan barnsben skulle upphöra att existera. Skogar, rika på vilt, utplånas.

Totalt skulle femtusen hektar natur förstöras, motsvarande sjutusen fotbollsplaner.

Kommunpolitikerna i Älvsbyn välkomnade projektet. Och få i bygden verkade ana vilka ingrepp det handlade om.

Margareta och Ulf förstod att det låg på dem och en liten grupp likasinnade att försvara naturen. De bildade miljögruppen Pite Älvdal, skapade hem- och Facebooksidor och kunde snart räkna in ett par hundra medlemmar.

Samtidigt väckte Ulfs sambo Birgitta Seb-Olsson, 67, liv i Naturskyddsföreningens krets i Älvsbyn, som varit vilande i 20 år, och anlitade en känd miljöjurist.

Birgitta Seb-Olsson, Ulf Johansson och Margareta Johansson i Vistbäcken.

Det talas om en nyindustrialisering av Norrland, i klimatomställningens spår.

Miljarderna rullar in. I Skellefteå fortgår bygget av Northvolts batterifabrik. I Boden planerar företaget H2 Green Steel ett helt nytt fossilfritt stålverk medan Hybrit, som drivs av LKAB, Vattenfall och SSAB, ska börja tillverka järnsvamp med vätgas i Gällivare.

Men i Älvsbyn har koppargruvan som skulle bli störst av sitt slag i Europa stött på förhinder.

År 2015 beslutade länsstyrelsen att gruvplanerna är oförenliga med naturvärdena i Laver – och att Boliden behöver ett särskilt Natura 2000-tillstånd innan de kan lämna in en ansökan om bearbetningskoncession.

Efter att nästa instans, Bergsstaten, landat i samma beslut hamnade frågan på regeringens bord.

Under lång tid hördes inte ett ord från Rosenbad. Månaderna blev till år, medan det ryktades om slitningar djupt inne i S-MP-regeringen.

Först på kvällen den 23 december i fjol, efter fyra år, kom beskedet: regeringen går på samma linje och kräver Natura 2000-tillstånd.

– Efter att ha väntat i fyra år fick vi svaret precis före julafton. Tidpunkten kändes lite märklig, säger Anders Forsgren, utan att vilja spekulera närmre i orsaken.

Är det inte rimligt att först miljöpröva gruvan?

– Ingen vill ha låga miljökrav. Våra barn ska också springa i skogarna. Men tillståndsprövningen kan göras på ett bra sätt först efter att gruvan detaljprojekterats, när vi vet utformningen och att den blir av.

Ni har överklagat ännu en gång. Varför är det så viktigt?

– Det är en principfråga. Som det är nu måste vi göra miljöprövningen två gånger, vilket är otroligt tidsödande och kostsamt. Vi behöver koppar, och ändå gör tillståndsprocessen det väldigt svår för oss som vill bryta den.

Boliden har hållit flera möten med boende i området och representanter från samebyn, som nyttjar marken till renskötsel. Enligt Anders Forsgren har det gått ”ungefär som väntat”.

– Det finns inget fall där alla är vinnare. Olika intressen måste vägas mot varandra.

Han uppger att företaget försöker rätta sig efter rennäringen och andra intressen så gott det går.

– Alla kan inte hålla med oss men vi vill att de ska förstå hur vi har tänkt för att skadelindra. Varför vi lokaliserar sandmagasinet och gråbergupplaget som vi gör.

Han säger sig inte gå in i Facebookgrupperna om gruvan av princip. Bara en gång gjorde han ett undantag: när någon påstod att han ljugit under ett samrådsmöte.

Där gick gränsen.

– Jag krävde att inlägget togs bort och det skedde faktiskt.

Skotern stannar till. Vi blickar in i några rader av betongfundament, återstoden av krigsårens gruvsamhälle.

I en artikel i Piteå-Tidningen står det att Laver brukade kallas ”det lyckliga samhället”. Här fanns skola, simbassäng, Folkets hus och brandstation. Och husen var rustade med centralvärme, en nästan osannolik lyx.

I fjol varnade EU för att unionens klimatmål hotas av metallbrist. Utöver koppar finns flera av de mest eftertraktade råvarorna, som kobolt och litium, i Sverige. Trots det har ingen ny gruva öppnats här under 2000-talet. Och intresset för Sverige som gruvnation faller i internationella rankningar.

Erika Ingvald på SGU menar att det i framtiden kan bli huggsexa om de metaller som finns i världen.

– Redan före pandemin såg vi störningar i tyska bilföretag, på grund av brist på batterier, säger hon.

Vi kämpar oss runt i den insnöade spökstaden.

Anders Forsgren talar om gruvbranschens trovärdighetsproblem, hur vindkraft anses grönt och gruvor smutsiga.

– En modern gruva har en väsentligt bättre miljöprestanda än folk tror och vi fortsätter att arbeta för att minska vår klimatpåverkan. Men vi måste bevisa och överbevisa oss.

Den gamla gruvan producerade 1,3 miljoner ton om året. Nu planeras för nästan trettio gånger så mycket. Miljöprojektledaren uppger att han varje dag brottas med frågan om fördelarna överväger miljöskadan.

– Det vi gör måste gå att rättfärdigas. Men världen behöver de här metallerna.

Boliden hoppas på ett slutligt svar om hur tillståndsprocessen ser ut under året.

Tolv år har gått sedan undersökningarna inleddes, borrningarna fortsätter – men ännu är man inte i närheten av kunna ge ett slutdatum för när gruvan ska kunna vara i drift.

Väggarna i det faluröda huset i Vistbäcken täcks av kartor. De är fulla med markeringar och pilar, som inför ett stundande fältslag.

Det är härifrån motståndet mot gruvan leds.

Margareta Johansson, en tidigare undersköterska med bestämda drag, har flyttat tillbaka till hembyn efter ett yrkesliv i södra Sverige. Nu är hon ordförande i Miljögruppen Pite Älvdal.

– Det blir ett ständigt oväsen. Lastbilarna kommer att passera strax utanför byn, säger hon. Och dammpartiklarna…

Hon pekar på munskyddet, som vi bär när vi träffas.

– De här kommer vi aldrig att kunna sluta med. Om nu någon alls kan bo kvar.

Storebror Ulf Johansson berättar om dammbrottet vintern 1951–52, då 200 000 ton förorenat slam från den gamla gruvan vällde ut. Bäcken nedanför huset fylldes av vitt skum och fiskarna dog tre mil ner.

– Miljön har fortfarande inte återhämtat sig från den gamla gruvan.

Han drar en kraftig hand genom skägget.

– Och den nya ska bli så mycket större.

Hustrun Birgitta Seb-Olsson, inflyttad från Skåne, tar fram en broschyr: ”Hållbara gröna gruvor finns inte”.

Hunden Freja slumrar till på golvet.

Ulf bläddrar i sina pärmar. Visar dokumenten.

Det handlar om Bolidens koppling till giftskandalen i Arica i Chile och om påstådda miljöbrott på andra platser i världen. Om felaktigheter i borrningarna som han själv anser sig ha stött på här i Laver.

Gruvfrågan delar bygden. Misstänksamheten växer.

Inne i Älvsbyn hoppas många på de nya arbetstillfällena och blundar för följderna för miljön, enligt Margareta Johansson.

– De skriver på Facebook att vi är bakåtsträvande ”häst- och vagnmänniskor”.

Hon vilar hakan mot handen.

– Om det här verkligen hade löst klimatkrisen hade vi kunnat leva med det. Men jag är övertygad om att vi försöker lösa ett problem genom att skapa ett ännu värre.

Varifrån ska vi ta den koppar vi behöver?

– Jag tror att det går att återvinna mycket mer än i dag.

Det dunsar till. Veckor av snö släpper från taket.

Vintern – som varit så kall och så snörik att vissa tagit den som intäkt för att ifrågasätta hela klimatkrisen – håller på övergå i en lika märkligt mild vår.

Syskonen följer med oss upp till gruvområdet igen. Väderomslaget är totalt, hela dalgången breder ut sig.

Björkberget. Västra Nattberget. Lill-Laverberget.

Först nu går proportionerna att ana. Gruvområdet är gigantiskt. Ulf pekar tvärs över dalgången.

– Tänk er att allt vi ser kommer att försvinna …

De grågröna ögonen blinkar till. Han har aldrig eftersträvat att synas i medier och saknar till skillnad från gruvbolagets folk någon yrkesroll att ta skydd i.

Nu söker han efter orden.

– Jag kanske inte själv finnas kvar den dag gruvan öppnar. Men det här handlar om de som ska komma efter oss.

För tre år sedan besökte jag kobolt- och koppargruvorna i Kongo-Kinshasa. Jag såg vuxna män krypa ner i tjugo meter djupa gruvhål utan att ens bära hjälm. Barn släpa tunga stensäckar i stället för att gå i skolan.

Lasarettet liknande ett fältsjukhus med lemlästade gruvarbetare.

Klimatförändringarna eskalerar. Omställningen brådskar.

Vad kan vi undvara? Hur utvinner vi de råvaror vi trots allt behöver på minsta skadliga sätt?

De närmaste åren kommer vi att ställas inför svåra målkonflikter. Väga hur mycket natur vi är beredda att offra. Tvingas sätta priset på en skog. En sjö.

Fotografen Pontus Orre och jag blir kvar en stund uppe på Lill-Laverberget efter att Ulf och Margareta Johansson gett sig av.

Vi står där i vårsolen medan snön sjunker ihop omkring oss och blickar ut över landskapet – som om naturen hade någon vägledning att ge.

Staffan Lindberg och Pontus Orre på plats i Laver.

PODD Striden om skogen

Aftonbladet Daily med Staffan Lindberg, klimatreporter på Aftonbladet.

Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen

Uppdaterad 2022-03-21 | Publicerad 2021-04-03

LÄS VIDARE

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Frida Westergård och Nils Höglander
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET