Susanne skriver själv om mardrömmen på ön

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-29

”Det kändes jobbigt att svika”

Jag tror att ärlighet varar längst och vill därför genom detta brev berätta om min Robinson-upplevelse. Känner mig besviken på utgången, men var tvungen att vara ärlig mot mig själv.

Redan på hotellet innan vi gav oss iväg till ön så kräktes jag två gånger. Under jeep-färden kräktes jag ytterligare 4-5 gånger. Jag fortsatte att kräkas på ön. Krafterna tog snabbt slut, vilket blev överraskande. Provade febrilt att äta kokos, vilket var det enda vi hade. Men till slut gick inte ens det att få ner. Då ställde jag mig upp och sa som det var: Jag klarar det inte.

Synkade inte så mycket om min tillstånd, då jag hoppades på att det snart skulle vända.

Men dom i laget vet hur jag igentligen mådde.

Vid ett tävlingstillfälle så mådde jag så dåligt att jag fick sätta mig på huk för att återfå medvetandet till hundra. Jag var konstant yr. Jag vet inte om det berodde på alla båtresor, eller på matbristen eller kanske någon bakterie i magen. Yrseln la sig en vecka efter att jag kommit hem men jag fick söka läkarvård när magen fortfarande inte blivit bra efter två veckor på hemmaplan. Min kropp klarade helt enkelt inte av utmaningen. Det var för tufft!

För mig kändes det mer rättvist mot programmet och tittarna att säga stopp än att be mitt lag att rösta hem mig. Jag ville inte heller ligga och bara sova i lägret. Jag var där för att tävla och prestera, vilket jag inte kunde göra. Så för lagets skull så tyckte jag att detta var det enda rätta och stod fast vid det beslutet även när de andra blev ledsna. Det känns jobbigt att svika dem som trodde att jag skulle gå långt, men hälsan går först. Det kändes viktigt för mig att kunna komma hem som den mamma och Sussie jag faktiskt är.

Jag är ändå glad och stolt över att jag fick vara en av de 18 i Robinson Karibien. En vecka är i alla fall en vecka och jag trivdes superbra med tjejerna i lag BRISE. Jag ångrar ingenting, men tycker bara det känns så snopet! Jag trodde jag skulle sakna barnen tills det tog knäcken på mig, men så var inte fallet! Min kropp klarade helt enkelt inte av det.

Sussie Rosencrantz

Följ ämnen i artikeln