E-Type – min nya kompis i tv-soffan
Uppdaterad 2018-08-17 | Publicerad 2011-11-27
Laleh pratade, skrattade, grät – och sjöng som vanligt alldeles ljuvligt.
Men största behållningen med ”Så mycket bättre” var att man liksom fick en ny kompis i Martin ”E-Type” Eriksson.
Vet inte om jag tror på Mikael Wiehe när han säger att han inte ens visste hur E-Type såg ut, för nog läser en så klok människa som Wiehe dagstidningar.
Däremot är vi nog många – vi som är mer pop/rockkillar eller -tjejer – som aldrig i livet skulle erkänna att vi lyssnat på en hel cd med E-Type och som högst motvilligt går med på att hans eurodiscodunk, när det är som bäst, har fastnat i våra hjärnbalkar. Jag vill inte höra, men kan på något slags objektivt sätt ändå förstå hans framgång i musikgenren. Och det är ju sjukt stort att han faktiskt fick göra den officiella låten till fotbolls-EM år 2000. Inte hans fel att Sverige var helt kass.
Har genom åren slöläst hans livs historia i olika intervjuer – om pappa tv-kändisen, intresset för vikingatiden och sorgen efter demonproducenten Denniz Pop (1963-1998) – utan att egentligen bry mig.
Men det blir något annat när det är i tv. I programmet drog han storyn om sitt liv på ett så engagerande sätt. Gav förklaringar till sina lite udda intressen och berättade otroligt fint om den djupt saknade mamman.
En skön kille. Det var nästan som att man fick en ny kompis man ville hänga med, om än i tv-soffan.
Och så var det så mycket starka känslor. Inte bara när E-Type berättade om mamman och Denniz Pop. Det handlade också om hans stolthet över att dessa artister han beundrat, gav järnet så hundraprocentigt när de tog sig an hans melodier. E-Type blev så rörd, att man själv blev rörd.
Mikael Wiehe och Timbuktu hade till och med gjort helt nya svenska (och väldigt bra) texter. I går var alla tolkningar bra eller mycket bra. Bronsmedalj till Tomas Ledin, för hans ursnygga akustiska balladversion av ”Set the world on fire”. Silver till Mikael Wiehe, som gjorde slagverkstokig suggestiv kamplåt för friheten i Nordafrika av ”Calling your name”. Och så guld, igen, till Laleh, hennes dramatiska ”Here I go again”, med sina tempoväxlingar, skulle ha kunnat vara titelmelodi till den bästa film som Emir Kusturica ännu inte har gjort.
Och Laleh var plötsligt med i programmet och pratade, skrattade och grät. Hon finns. Så nu ser vi ännu mer fram emot nästa veckas program...