Kom inte och klaga på att de äter i Mästarnas mästare

Publicerad 2015-05-03

Kristoffer Bergström om varför vi älskar SVT:s sportnostalgi

Frank Andersson vinglar till och faller, men ”Mästarnas mästare” står stadigt kvar som vårt favoritprogram.

Varför får vi inte nog?

Kan svaret finnas i Belgien?

Sjunde januari 2008 sändes den första episoden av det belgiska programmet ”Eeuwige roem”, Evig ära.

Formatet såldes snart vidare till Holland, Sverige, Norge, Danmark, Finland och Spanien. Nu i vår ryktas ITV, Englands största kommersiella kanal, satsa miljoner på att samla ihop brittiska idrottspensionärer för att flyga dem till en Medelhavsvilla.

Det anmärkningsvärda är att serien lades ner efter tre säsonger i Belgien. Den var för tråkig, tittarna ledsnade, medan SVT lockar storpublik till ”Mästarnas mästare” för sjunde året i rad.

Varför överlevde kopian och inte originalet? Var gick belgarna vilse?

Det senaste svenska avsnittet ger få svar. Frank Andersson är för krasslig för att tävla, han ryker efter en odramatisk balansduell, och de andra deltagarna är sällsynt lågmälda.

Jag söker upp den belgiska urpremiären för att se hur programmet har utvecklats under sju år och möts av bekanta scener.

Panorering över andalusiska klippor. Nervig musik. En man i khaki står på ett stenblock och talar ut i luften.

"Är en cyklist bättre tränad än en formel 1-förare? Är en boxare starkare än en fotbollsspelare? Är en simmare den mest kompletta idrottaren? De har aldrig tidigare tävlat mot varandra, men nu är det dags."

Deltagarna plågas sedan av elstötar och bygger stentorn som sina svenska kollegor, men allt är renons på känslor. Närapå inget utrymme lämnas åt nostalgi, när minnesfilmen visas är inte ens huvudpersonen Leo på plats.

Programmet präglas av vetenskap, av experimentlusta, därför korsklipps grenarna med ett rundabordssamtal mellan distingerade herrar med allvarsröster.

En kvinna fuskar med sitt torn – klipp till en lektion om osunt vinnardriv.

En man får en smärtsam stöt – klipp till två sjöelefanters blodiga parningsritual, som vi får veta också gör ont.

”Eeuwige roem” söker efter övergipade idrottssanningar – Hur hanteras smärta? Varför fuskas det? – medan ”Mästarnas mästare” berättar framgångssagor från barndom till prispall.

Vi tittare verkar ha valt alternativ b. Vi vill ha människoöden framför diskussion, action före prat, känslor före analyser.

Så kom inte och klaga om du tycker att ”Mästarnas mästare” har blivit ännu ett program där kändisar äter och vädrar sina sorger i tv. Alternativet fick sin chans men tog den inte.