Långt ifrån okej att Annika fick komma tillbaka
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-01-02
Nöjesbladets Ylva Niklason om lördagens ”Robinson Karibien”
Ett händelsefattigt mellanprogram.
Där årets boomerang Annika åter snodde huvudrollen.
Jag satt med Annika på stranden när sex dagar hade passerat på ön. Redan då sa hon att hon inte ville vara kvar längre. Nästa gång hon ville dra var det Paolo som ryckte in och övertalade henne att inte hoppa av när kraften tröt. Han mutade henne med en tavla om hon stannade på ön. Sedan blev hon utröstad i ö-rådet av lag Brise. Då erbjöds hon av TV4 att stanna i tävlingen om hon bytte lag. När hon återigen blev utröstad - nu av Agwe - berättade Paolo att hon fortfarande har chans att vinna om hon fortsätter kämpa på en egen strand.
Förra veckan var det roligt att TV4 hittade på sista minuten-regler i ö-rådet. Uppochnervändning av förutsättningar är underhållande. En gång. Att Annika får komma tillbaka ännu en gång - dessutom till en ö med massor av mat - och att hon fortfarande har en chans att vinna en halv miljon är långt ifrån okej. Jag är en av dem som gillar Annikas bitchmanér, men hela tävlingen tappar sin trovärdighet om TV4 struntar i överlevnadstävlingen och istället behåller sina intrigmakande favoriter som gör "bra tv".
I övrigt är del sju ett typiskt mellanprogram. Det började med att Annika, som blev utröstad i förra programmet, fick komma tillbaka - och slutade med att hon blev utröstad och fick komma tillbaka igen. Båda tävlingarna var misslyckade, den ena missförstod agwarna, i den andra utklassades samma lag. Inget nytt hände, inget var spännande.
Men det blev inte tråkigt, snarare puttrigt och mysigt i all händelsefattigdom. Jag både skrattade och grät. Brevutdelningen blev en känslourladdning som räckte hela vägen hem i tv-soffan. Hjärtknipande och rörande. Bra tv.
Deltagarna ville läsa sina privata brev från familjen i ensamhet innan de tvingades ha högläsning inför ett kamerateam med rullande kameror. Det kan jag förstå. Samtidigt, vad trodde de? TV4:s enda mål är att göra bra tv och de kommer inte lämna känsloladdade brev till deltagarna för att vara snälla, det är bara för att framkalla tårar och känsloutbrott i programmet.
En som inte fällde några tårar var Johan. Han skrattade sig igenom hela brevläsningen. Han skrattar verkligen åt allt. Jag tyckte att han var för mycket redan i första avsnittet med sin klämkäcka överentusiastiska klacksparkstil. Han kändes överdriven och tillgjord. Men efter över tre veckors svält så är han fortfarande lika überhurtig. Jag börjar faktiskt tro att han inte kämpar för att sin solskensattityd, utan att den ligger latent blodet.