Han såg systern kvävas
Publicerad 2012-01-21
Johan Rabaeus om traumat som vände upp och ner på hans liv: En makalös chock
Den ofattbara tragedin förändrade Johan Rabaeus i grunden.
Nu berättar den folkkäre skådespelaren om systern som kvävdes till döds inför hans ögon.
– Det går inte att komma över, säger han.
I kväll är det dags för Johan Rabaeus, 64, att som femte och sista deltagare stå i centrum i SVT:s succé-program ”Stjärnorna på slottet”.
Vid flera tillfällen väljer Rabaeus att glänta på dörren till sin tuffa barndom, som tillbringades med en sträng och auktoritär pappa som motsatte sig hans val att bli skådespelare – och ibland bar hand på sin son.
– Min familj var rätt dysfunktionell, det var ett jävla drag hemma hos mig. Det var ingen stor harmoni. Sånt där kan man inte mörka, det måste man bjuda på. Det är så jävla ofta som familjer ska framställas i ett sånt rosa skimmer, säger han.
Johan Rabaeus berättar också om en närmast ofattbar tragedi som drabbade hans familj när han var i tioårsåldern. Under en resa till USA satte hans lillasyster Cecilia en plastbit i halsen och kvävdes till döds inför ögonen på sina skräckslagna föräldrar och syskon.
”Märkte min mamma”
– Svärtan är en stor komponent i mitt liv. Det är inte lätt att prata om såna här saker, men jag kan göra det om det görs på rätt sätt, säger Rabaeus.
Hur har din systers död påverkat dig?
– Det var något som märkte min mamma för gott. Hon kom aldrig över det. Varje födelsedag och årsdag för det som hände var hon helt borta och bröt ihop. Jag kan se att det där har präglat mig mycket. Det går inte att komma över. Det var så dramatiskt när det skedde, hur det gick till rent konkret när hon kvävdes. Det var en makalös chock, säger han dämpat.
I dag är Rabaeus föräldrar döda; hans mor dog 1987 och hans far så sent som för två år sedan.
– Han dog faktiskt på min födelsedag, vilket var underligt och omskakande. Det kändes som en sista hälsning. Vi fick till någon sorts försoning på slutet vilket är skönt, säger han.
– Kriteriet för en konstnär handlar ofta om dissonansen i ens familj, att den driver en vidare och att man får behov av att kompensera, att ta revansch. Mitt laddade förhållande till min pappa, och det han utsatte mig för, var en av orsakerna till att jag gör det jag gör, fortsätter Rabaeus.
Ingen kontakt
Däremot har han väldigt lite kontakt med sina två bröder.
– De håller sig för sig själva. De har väl tagit över ett slags förakt som hela min familj hade för det livsval jag gjorde. De har haft svårt att dra jämnt med mig. Det är en sorg, det är svårt,
säger han.