Midsommar firar jag alltid i Svärdsjö

Det är sommar och Lasse Berghagen är tillbaka

En svala gör ingen sommar – men det gör Lasse Berghagen, allsångens överstepräst på Skansen.

För åttonde året i rad dompterar den omåttligt populäre entertainern gäster och publik i ett program som utvecklats till rena sommarkulten.

Men mallighet och stöddighet är honom mer fjärran än de yttersta galaxerna.

– Det finns ett ord som inte är så vanligt längre i Sverige, ordet tacksägelse. En sorts innerlig glädje att jag fått vara med om det här stora, säger den solige showmastern på Sollidenscenen.

helskärm

”ALLSÅNG PÅ SKANSEN”

SVT 1 TISDAG

En svala gör ingen sommar – men det gör Lasse Berghagen, allsångens överstepräst på Skansen.

För åttonde året i rad dompterar den omåttligt populäre entertainern gäster och publik i ett program som utvecklats till rena sommarkulten.

Men mallighet och stöddighet är honom mer fjärran än de yttersta galaxerna.

– Det finns ett ord som inte är så vanligt längre i Sverige, ordet tacksägelse. En sorts innerlig glädje att jag fått vara med om det här stora, säger den solige showmastern på Sollidenscenen.

Språkligt sett kan man knappast anklaga Lasse Berghagen för att vara cool. Han är inte rädd att begagna ord som i så kallade hippa kretsar skulle få rött kort på direkten.

Ödmjukhet, tacksägelse, innerlig.

Karln menar faktiskt på fullt allvar att han inte vet vad stöddighet är – att det gungflyet inte finns på hans personliga karta.

– Omåttligt populär? Jag har ju inte själv den måttstocken riktigt. Den har jag ju från er journalister och från recensenter. Jag upplever inte att min vardag har förändrats så mycket genom åren. Men jag har naturligtvis mognat som människa under resans gång. Och med det kommer naturligt en sorts ödmjukhet inför uppgifterna.

– Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag väl, när jag spelade in ”Ragatan på Baggensgatan”, att jag skulle hamna där jag är i dag.

Tryggare i dig själv nu?

– Ja, det kan man säga. Och jag kanske lärde mig av min far som sent upptäckte att i första hand kom livet och i andra hand karriären. Han levde med arbetet dygnet runt.

Så du gjorde tvärtom?

– Ja, jag tror att jag hunnit ta till mig livet mer än han.

Men vad är livet, till skillnad från yrke och framgång?

– Att hitta en sorts trygghet. En artist eller konstnär som har trygghet kan se mer balanserat på det han sysslar med. Jag tror inte att kaos är grunden till ett bra konstnärskap.

Din hygglighet som du visar mot alla människor du möter, var kommer den från?

– Det är ett arv, min pappa var likadan, han var en ljusbärare. Han tyckte om att bry sig om människor. Han gav människor av sin tid vilket jag tycker är en fin egenskap.

Och det gör du också?

– Jag gör det helt naturligt, faktiskt. Och jag är inte snällare än någon annan människa, snarare the guy next door.

Skulle inte du ha blivit politiker, med ditt lätta sätt att ta människor, skaka hand och snacka?

– Tjaa (skratt), men jag tror inte jag skulle klara av det för jag skulle inte kunna dagtinga med mitt samvete, som politiker måste göra. Jag vill se det goda i livet och städa bort det som stjäl mitt syre. Jag har skrivit en melodi på nya cd:n som heter ”Min väska är packad”, som handlar om en äldre man som städar rent på sitt skrivbord för att hinna leva.

Städar och rensar du själv i ditt liv?

– Jag har en suverän portvakt i min hustru Eva. Hon är det bästa bollplank jag kunde ha fått. Jordnära, rak syn, inga långbänkar. Efter en show som har känts lite konstig eller nåt som har varit störande så kommer du hem till en kvinna som du vet älskar dig och man får prata av sig.

Över till obligatoriska frågan? Är det du som sköter

rökelsen, myrran och allsången på Skansen nästa år också?

– Haha, i sju år har jag sagt att det får vi se.

Men nu har du pratat om en yngre programledare...

– Det är väl mina egna tankar. Det är ett stort krav på att Skansen ska vara bra, helst bättre än förra året. Och det är direktsänt, på slak lina.

Låter tufft...

– Ja, jag är väldigt trött i augusti, mentalt trött. Och när dom sen frågar mig, ”du blir väl med nästa sommar också”, så kan jag känna mig otacksam att jag tvivlar efter den sommar som har varit. Och när jag tackar ja vill jag göra det med glädje och inte bara känna att det där är nåt stort och viktigt och jobbigt som jag måste ta på mig.

Angående föryngring av programmet. Måste du föra in mer rock och pop i repertoaren för att locka yngre åhörare och tittare än dom som gonar sig åt Taube och Cornelis? Och funkar det som allsång?

– Vår syn på unga människor är ju lite skev. Skansenprogrammen har bevisat att vi behöver bara en scen och blanda och ge. Dom där unga människorna har ju med sig Taube och Berghagen och Cornelis från hemmet, från det de var små, och det glömmer dom ju inte. Att tro att unga bara vill ha pop och rock med högt ljud är att se det väldigt enögt.

Idag har vi alla generationer på Solliden, vi har genom åren sänkt ålderssnittet alldeles enormt.

Magnus Uggla blir äntligen med som gäst hos dig, kan han vara din efterträdare som allsångsledare?

– Nej det vill jag inte uttala mig om.

Du pryder vårt omslag lagom till midsommaren. Du lär ha många egna fina midsommarminnen.

– I vår familj har det varit en oerhört viktig tradition. Trots alla sommarturnéer har jag alltid återvänt till mina barndomssomrars Svärdsjö i Dalarna och firat midsommar med mamma och pappa och den närmaste släkten.

Svärdsjö. Låter som Carl Larsson-midsommar.

– Det börjar alltid med att vi går upp tidigt på morgonen och hugger björkkvistar och lövar uthus och dass och bygger lövportar. Det är männens jobb. Kvinnorna knyter blomsterkransarna för huveknoppen och stången.

Och så ska pålen resas.

– Ja, samma stång har varit med i sextio år. Sedan dansar vi små grodorna och räven raskar.

Mat och dryck?

- Matjesill, färskpotatis, gräslök, källarsval öl, OP Andersson, inkokt lax, vitt vin.

Det finns mycket nostalgi i det sommar-Sverige du trollar fram på Skansen.

Är det ett hotat eller rent av försvunnet Sverige?

– Nu går vi in i en IT-värld som är fascinerande. Men vad förlorar vi på vägen? Ett öde landskap som vi lämnar efter oss. I Svärdsjö finsn det nu bara en gård som har djur. Man möts inte på landsvägen längre och språkar, man känner inte varandra.

– Vi talar om välfärd. Men färdas vi väl? Jag tror inte vi gör det. Vi hinner inte samtala med varandra. Jag är ingen bakåtsträvare olch det fanns mörka sidor förr. Ändå tror jag att vi som är runt 50 känner en viss saknad och sorg över ett förlorat Sverige, till exempel det vi kan se i Colin Nutleys filmer.

Fakta/Lasse Berghagen

Pelle Jacobsson