TOMAS LEDIN

Med vidöppna fönster (pop)

 Tomas Ledin har tydligen ansträngt sig den här gången. För att göra något annat, bredda sitt uttryck, leverera lite mer än bara ännu en vanlig platta Ledin-pop.

  För detta har han engagerat Dan Hylander som medkompositör och medproducent och Esbjörn Svensson Trio som ny musikalisk ryggrad i studion.

  Jag applåderar gärna, då vi har att göra med en artist som lutat sig alldeles för länge mot samma patenterade recept, bara för att det visat sig fungera så exceptionellt bra kommersiellt.

  Det stora problemet är emellertid att den nya jazzigare, souligare, bluesigare, mer countryanstrukna musiken ofta mest låter som ett utanverk. Det är samma sorts Ledin-låtar som vanligt i botten, endast lätt omstukade och garnerade med ett pianosolo här eller en ståbas där.

  Framför allt är det precis samma sorts texter. Och i denna aningen mer ambitiösa musikaliska inramning känns Ledin, där han åter står på sin tågperrong i den tidiga sommarmorgonen och känner välbehag efter att ha vaknat och älskat med vidöppna fönster i huset vid havet, nästan torftigare än någonsin i sina försök till poesi. Just för att kontrasten till musiken är större.

  Jazz och blues handlar som bekant väldigt sällan om att må bra, det är när det kärnfullt formulerade vemodet rullar in som det händer grejer. Men när Tomas Ledin döper en låt till "Bara Miles blåa toner hänger kvar" handlar det om att ta en promenad på stan en solig dag i september.

  Det brukar vara temperament och dramatik som driver den här sortens musik framåt. Men i Ledins vardagsreflektioner är det ofta ingen spänning eller framåtrörelse alls. I stället känns det som en evighet mellan de makliga takterna medan man sitter och förhandskonstaterar att Ledin ännu en gång kommer att rimma "sol" med "kjol" och "förr" med "dörr".

  Visserligen lyckas EST sätta sin prägel även på den här musiken, vilket bara det gör "Med vidöppna fönster" till en ovanligt lyssningsbar Ledin-skiva.

  Men den är knappast ett nytt, djärvt steg för Tomas Ledin.

  På sin höjd ett lovvärt försök.

Håkan Steen