En värdig festivalfinal med Alice Cooper
SWEDEN ROCK Festivalens sista dag rundas av med en vansinnigt älskvärd Alice Cooper vid rodret.
Skräckrockarens spelning blir en värdig final på en stabil, men långt ifrån spektakulär, festivalupplaga.
NORJE. Vi befinner oss mitt i ett generationsskifte. En efter en kastar våra hårdrocksikoner in handduken. Andra närmar sig sitt oundvikliga bäst före-datum.
Med bokningar av hajpade metalcore-akter som Electric Callboy, Ice Nine Kills, Thy Art Is Murder, Slaughter to Prevail, Imminence och Parkway Drive är det uppenbart att Sweden Rock vill locka till sig nya generationer av lojala festivalbesökare.
Bland dessa sticker framför allt Parkway Drive ut ur mängden. Den australienska kvintetten bjöd sent i torsdags kväll på en explosiv show med pampig pyroteknik. Både i Aftonbladets chatt och ute i vimlet har många, varav en hel del förstagångsbesökare, lyft fram spelningen som festivalens stora höjdpunkt. Jag kan förstå varför.
Mustaine sur som en citron
”Mediokert” och ”mellanår” är två ord som med jämna mellanrum har återkommit för att beskriva årets huvudakter.
Jag instämmer till viss del.
Ett formsvagt Five Finger Death Punch kämpade på i en rejäl uppförsbacke under festivalens första dag. Dave Mustaine var sur som en citron under Megadeths spelning på Rock Stage senare samma kväll. Och i torsdags levererade Journey sina ballader utan större fanfar. Det ska dock sägas att det ikoniska AOR-bandet hade problem med utrustningen och ljudet, vilket gitarristen Neal Schon bekräftade i ett inlägg på Facebook dagen efter spelningen.
I efterhand bleknar även storheter som W.A.S.P. och Evanescence jämte små och mellanstora akter som Ebba Bergkvist & The Flat Tire Band, Nestor, Crypta, Zeal & Ardor och Spiders (listan kan egentligen göras mycket längre).
The Hives stack på förhand ut som en flisa i fingret, men bevisade ganska så omgående att de hör hemma på Sweden Rock. Rockbandet svepte förbi likt en trotsig tornado och vände upp och ner på hela festivalområdet. Jag avundas inte personen som ansvarade för att tvätta bandmedlemmarnas kostymer efter spelningen.
En värdig festivalfinal
Alice Cooper är sist ut på som huvudakt på festivalens största scen.
Obligatoriska örhängen som ”No more Mr. Nice Guy”, “I’m eighteen”, ”Billion dollar babies” och ”Under my wheels” paketeras i en, till en början, avskalad men högintensiv scenshow. Vilket ändå tyder på att musiken står alldeles utmärkt på egna ben, utan effektsökeri.
Senare vecklar några bekanta scener ut sig, som skenavrättningen i giljotinen och Coopers vårdslösa hantering av stackars Ethyl.
En livs levande orm slingrar sig dessutom tillbaka in i showen som spektakulär rekvisita. Givetvis till tonerna av ”Snakebite”, en låt som senast spelades på svensk mark när jag bara var några månader gammal.
“I'm as scary as a heart attack”, sjunger 76-åringen i “Welcome to the show”.
Inte riktigt. Det skeppet seglade för flera decennier sedan.
Men Alice Cooper är fortfarande vansinnigt älskvärd.
Särskilt i ett sammanhang som Sweden Rock, som drivs av lika delar nostalgi och publikfrieri. Även om det som sagt håller på att förändras.
Därför går han ut med flaggan någotsånär i topp, i vad som i slutändan blir en värdig festivalfinal.
