Machine Gun Kelly rimmar med regnet
Uppdaterad 2023-07-13 | Publicerad 2023-07-12
KONSERT Machine Gun Kelly kämpar lite mot en höstlig stämning på Gröna Lund.
Men kanske är han ändå det perfekta soundtracket till en speciell kväll.
Machine Gun Kelly
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 5 000. Längd: En timme och 20 minuter. Bäst: Avicii-covern ”Wake me up”. Sämst: Den här typen av amerikansk punkpop blir väldigt jämntjock i längden.
Det är den första konserten efter olyckan på Gröna Lund. Grå himlar hänger symboliskt över Djurgården. Billy Joels hurtiga piano i nöjesparken verkar inte kännas vid tragedier, men för oss andra är det svårt att bli kvitt en vemodig känsla. Resten av sommarens konserter blir i alla fall av, och visst finns det någonting fint i att musiken inte tystnar.
På scenen ikväll: den amerikanska artisten och skådespelaren Machine Gun Kelly. ”Den där killen med gitarr som står där, fullt tatuerad”, som en kvinna beskriver honom för väninnan och pekar mot affischen. Före konserten varvas rapparen Eve med postpunkbandet Gang Of Four i högtalarna på smått övertydligt vis.
33-åringen från Houston, Texas lommar upp för en lila trappa till scenens podium. I t-shirt över långärmad dito knyter han näven i luften och påminner om en trulig tonåring i en collegefilm från 90-talet, ett väsen hundra procent i samklang med hans musik.
Visst, kvällens få nummer från albumet ”El diablo” påminner om idolen Eminem, som Machine Gun Kelly också har dissbråkat med. Men majoriteten av musiken på Gröna Lund är en långt rockigare historia. Med sig har han ett band som visuellt påminner om Slayer. Det brinner lite här och var på scenen. Och redan i tredje låten ”Maybe” får han publiken att ”get the fuck down” på marken och ”the fuck up again” i en liten explosion av kroppar. Han tackar sina ”Swedish meatballs” för hjälpen.
I våras ersatte Blink-182 självaste Frank Ocean som huvudakt på inflytelserika festivalen Coachella. Man kan gnugga sig i ögonen, men detta är faktiskt bara fortsättningen på en renässans där till exempel Soundcloud-rappare under en längre tid har listat San Diego-trion som inspirationskälla bredvid, säg, 50 Cent. Och kan någonting modernt sägas om Machine Gun Kelly är det att hans musik har ungefär lika nära till dessa ansiktstatuerade rappare som 90- och 00-talets poppunk.
Artistens två senaste album är dessutom producerade av Blink-182-trummisen Travis Barker. Musiken lånar friskt från bandets spänstiga uttryck. Melodin i ”I think I’m okey” är inte dålig. ”Emo girl” är helt okej high school-rock. Och ”Forget me too”, med Halseys röst i högtalarna, är punk i sin poppigaste form. Men musiken avhandlar också mörkare saker som, typ, medicin som godis. Mellan låtarna är Machine Gun Kelly förhållandevis introvert, en kontrast till hans musik.
Kvällens höjdpunkt kommer i oväntad form: en cover på Aviciis ”Wake me up”. Den framstår som en empatisk gest, ett bevis på att ung psykisk ohälsa är genrelös.
Texterna ylar ut sin ensamhet genom vidöppet gap och gitarrerna manglar ikapp. Kanske är Machine Gun Kelly ändå det perfekta soundtracket till en speciell kväll. I slutet av konserten, ungefär samtidigt som amerikanen manar till en ursinnig moshpit, öppnar sig också himlen i förlösande regn.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
