En massa mys med Deep Purple

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT Deep Purples första, och troligtvis sista, besök i Partille börjar inte jättebra – sångaren Ian Gillan tar sig knappt igenom ikoniska ”Highway star”.

Men spelningen byter snabbt skepnad till något betydligt trivsammare.

Plats: Partille Arena, Partille. Publik: 3 500. Längd: 95 minuter. Bäst: ”Pictures of home”, ”Anya”, ”Uncommon man” och ”Perfect strangers”. Sämst: ”Highway star” och ”Space truckin’”, två plågsamma påminnelser om att Ian Gillan är samtida Deep Purples akilleshäl.

PARTILLE. Den senaste turnén hintade om att Deep Purple har börjat tänka på refrängen. Med en titel som ”The long goodbye tour” var spekulationer om en stundande pensionering inte särskilt långsökta. Vissa gick så långt som att förutspå att stoppet på Annexet 2017 skulle bli kvintettens sista spelning i Sverige.

De progressiva pionjärerna visade sig ha fler spelningar och skivor i rockärmen.

Inklusive ett premiärbesök i Partille.

Inledande ”Highway star” rullar inte riktigt in som den mördarmaskin den utger sig för att vara. Britterna gör sig själva en stor björntjänst genom att inleda med en låt som Ian Gillans pipa inte längre pallar med. Den 77-årige (!) sångaren snubblar ibland på orden eller kommer av sig helt, och de upprepade urladdningarna och tonartshöjningarna känns lika ouppnåeliga som en värld utan krig och maktlystna män.

Dagarna då Deep Purple var världens mest högljudda band har nog aldrig känts så långt borta.

Jag stålsätter mig för ett fiasko, men frontmannens form blir genast bättre i efterföljande ”Pictures of home”. Lagom till ”When a blind man cries” är jag istället genuint imponerad av djupet i Gillans väderbitna röst.

Senare i setet blir även ”Space truckin’” en plågsam påminnelse om tidens skoningslöshet mot stämbanden, men vid det laget är stämningen så trivsam att prestationen tillåts passera som en parentes.

Dessförinnan hinner flera fina stunder dessutom avlösa varandra.

Under episka ”Uncommon man”, som tillägnas forna medlemmen och vännen Jon Lord, känns kvintetten onekligen som kungligheter. Och den eggande mystiken i ”Perfect strangers” vaggar in den sittande publiken i ett behagligt lugn.

Simon McBride gör därutöver ett utmärkt jobb som Steve Morses permanenta ersättare.

Med en karriär som sträcker sig över ett halvt sekel är det omöjligt för Deep Purple att göra alla nöjda med en låtlista på ynka 13 låtar. Att inför den här turnén därför damma av dramatiska ”Anya” från bespottade ”The battle rages on…” är ett djärvt val. Liverariteten får både publiken och bandet att lägga i en extra växel. Don Airey kan exempelvis inte sluta le, närsomhelst spricker keyboardistens rödmosiga äppelkinder.

I övrigt blir det få överraskningar när det kommer till låtvalen.

Inte heller live är ”No need to shout” något att hurra för. Låten susar förbi snabbare än jag hinner säga whoosh!

Och närmare hälften av kvällens material är taget från ”Machine head”, bandets bäst säljande skiva som fyllde 50 år i mars. Det skulle givetvis bli ramaskri utan låtar som ”Highway star”, ”Black night” och ”Lazy” i liverepertoaren. Eller för den delen – ”Smoke on the water” som pliktskyldigt rivs av mot slutet och av publikresponsen att döma är den låt som de flesta har väntat på (skräll).

Ett hav av beundrande blickar och lysande mobilskärmar försöker föreviga stunden då Deep Purples storhetstid ståtligt skymtar förbi.

Fotnot: Deep Purple spelar på Hovet i Stockholm på torsdag 6 oktober.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik