Mycket svett för ingenting

Håkan Steen på Simple Minds konsert på Cirkus

Viss musik står vid sidan av tid och rum, annan har sitt värde i att den lyckas vara ett soundtrack till en tid.

Simple Minds tid var sju-åtta år på åttiotalet, när de lyckades passa in sitt sound i både den nyromantiska vågen och, lite senare, den sorts patosfyllda, storslagna arenarock som U2 banade väg för.

Ledmotiv största hiten

Dessutom var deras största hit ”(Don’t you) Forget about me” ledmotiv i ”Breakfast club”, den kanske mest minnesvärda av de så 80-talstypiska collegefilmerna.

Simple Minds baspumpande kolesterolsound, där ingen gest är för stor och ingen synthmatta för synthig, hade en naturlig plats där och då.

Lama nya låtar

I dag framstår deras låtkatalog mest som just det, ett sound. Jag minns nummer som ”Up on the catwalk” och ”Waterfront” som gedigna hits med en viss dramatik. På Cirkus står de visserligen ut jämte det betydligt lamare materialet från fjolårets album, men trots att Jim Kerr sjunger skjortan svettig känns det ofta som mycket väsen för rätt lite.

Att stämningen ändå är rätt hög i lokalen har troligen mest att göra med minnen.

För att döma av en snabb publikstudie verkar inte Simple Minds ha lyckats rekrytera ett enda nytt fan de senaste femton åren.

Håkan Steen