Daniel Blumberg är fängslande och genialisk

Natasha Azarmi listar årets 10 bästa album

Publicerad 2018-12-21

Daniel Blumberg gör sin bästa ”Bob Dylan runt 1966”-imitation.

ÅRETS ALBUM På ”Minus” bjuder förre Yuck-sångaren Daniel Blumberg på ständiga överraskningar. Musiken är ofta obehaglig men helt omöjlig att sluta lyssna på.

1. MINUS (DANIEL BLUMBERG)
Daniel Blumberg är ett bevis på att talang och hitlistor inte alltid går hand i hand.
I Cajun Dance Party spelade han helgjuten indierock och Yuck var briljant shoegaze. Men båda banden glömdes snabbt bort.

I dag gör den London-baserade 28-åringen musik på egen hand. Han började skriva på sitt soloalbum när han kämpade mot psykisk ohälsa efter att ett sjuårigt förhållande tagit slut och en barndomsvän hastigt gått bort.

En vecka innan inspelning lades Blumberg in på sjukhus för sin depression. När han skrevs ut åkte han raka vägen till en stuga på den brittiska landsbygden. Där improviserade han fram stora delar av albumet och spelade in det under loppet av fem dagar.

”Minus” låter han känslorna styra och lyssnaren möts av ständiga överraskningar. Mitt i den förtvivlade sången kan det komma något oväntat, som en distande gitarr eller en fiol som skär rakt in i öronen.

Det är så lätt att föreställa sig hur Blumberg står böjd över sitt piano på gränsen till att kollapsa. Samtliga instrument – från bas och gitarr till saxofon och cello – låter som att de gråter med honom.

Höjdpunkten ”Madder” är tolv minuter av våldsamt obehag där Daniel Blumberg ser tillbaka på allt som hans depression bröt ned.

”I cannot undo, undo, undo” sjunger han, fullkomligt förkrossad.

Ändå är det alldeles för fängslande för att stänga av.

Det gör ”Minus” till ett genialiskt album.


2. SO SAD SO SEXY (LYKKE LI)
Bara Lykke Li kan låta musiken göra en helomvändning men ändå låta som… ja, Lykke Li.

När 32-åringen släppte sitt första album på fyra år fanns hjärtesorgen kvar. Men de avskalade indieballaderna var borta och melankolin doppades i r’n’b, trap och elektronisk pop.

Ändå är det inte genrebytet som lyser starkast på ”So sad so sexy”. Det gör Li Lykke Timotej Zachrissons otroliga förmåga att sätta ord på kärlekens sista stunder.

I ”Two nights” ligger hon naken i sängen med en cigarett i handen när en tom känsla sköljer över henne och hon inser att hennes förhållande har tagit slut.

Det skaver att lyssna på och jag inser hur jag går tillbaka till albumet gång på gång när hjärtat har fått sig en smäll eller två.


3. A BRIEF INQUIRY INTO ONLINE RELATIONSHIPS (THE 1975)
The 1975 är mästare på detaljer. Varje skiva är en upplevelse som delas in i olika färger och teman.

Så har det varit sedan Manchester-bandet slog igenom med låtar om nattsvart ångest och olycklig kärlek för fem år sedan.

Sent i år släppte de sitt smartaste och mest genomtänkta album hittills.

Här tar musiken alla möjliga vägar men kommer samman tack vare Matty Healys viktiga ord. Till både indiemelodier och jazzarrangemang ber han om att mänskligheten ska lyckas vinna över vårt tomma digitaliserade samhälle och världens hjärtlösa ledare – inte minst Donald Trump.

Raderna ”Jesus save us/Modernity has failed us” från fantastiska ”Love it if we made it” är två av de viktigaste som har tonsatts i år.


4. DANCEHALL (THE BLAZE)
Kusinduon har lärt mig att elektronisk dansmusik kan röra till tårar.


5. RUINS (FIRST AID KIT)
Klara och Johanna Söderberg delar med sig av ett fullkomligt naket och hjärtskärande sorgearbete.


6. LOST & FOUND (JORJA SMITH)
Det är förtrollande hur 21-åringen från brittiska Walsall behandlar varje detalj med lika mycket varsamhet.


7. SO LONG (HANNA JÄRVER)
Briljanta vardagsbetraktelser för en hel generation.


8. AMIR (TAMINO)
Jag upptäckte hans musik i fjol men 22-åringen från Belgien har fortfarande den djupaste rösten jag hört på väldigt länge.


9. EXORCISM (JENNY WILSON)
Starkt och sårbart om den våldtäkt som Wilson blev utsatt för. När du har lyssnat vill du storma gatorna och kräva förändring av samhället.


10. HIVE MIND (THE INTERNET)
Sällan har så många genrer fungerat så här bra ihop. På ”Hive mind” jobbar Los Angeles-bandets fem medlemmar så nära varandra att alla gränser suddas ut.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Följ ämnen i artikeln