The Offspring underhåller i ur och skur

Sofia Bergström

helskärm

KONSERT The Offspring lever på gamla meriter.

Och det gör de ganska bra.

The Offspring
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 13 000. Längd: 70 minuter. Bäst: ”Staring at the sun”, ”Self esteem”, den ihärdiga publiken och min regnjacka som kommer väl till hands. Sämst: Det smärtar mig att skriva detta men Dexter Hollands röst håller inte riktigt.

Presidenter kommer och går. Förälskelser likaså. Men The Offspring består.

30 år efter genombrottsalbumet ”Smash” kan punkrockens profeter, som förvisso predikar i skuggan av megastora pop- och hiphopstjärnor, fortfarande räkna med hyfsat stora publiksamlingar.

Området framför Gröna Lunds stora scen är fyllt till bredden och längden av en taggad publik som har trotsat tisdagströttheten och en väderprognos som spår regn (SMHI:s metereloger visar sig ha rätt).

Öppningsspåret ”Come out and play” sätter tonen för konserten och förvandlar omedelbart fansen till en peppig hejarklack.

Några låtar in närstuderar gitarristen Noodles folkklungan närmast honom och säger att han känner igen några ansikten. Det är inte helt omöjligt. Gruppen har i det närmaste blivit ett husband på Gröna Lunds stora scen (det här är deras fjärde besök). Deras musik – som en gång i tiden fick föräldrar att förfasas men som ter sig otroligt oskyldig i dagens musikklimat – är som klippt och skuren för nöjesfältets uppsluppna atmosfär.

Inte ens en rejäl regnskur lyckas ta död på stämningen.

Senare är mötet med ”Pretty fly (for a white guy)” som att dyka ner i en tidskapsel med huvudet före och krocka med pipande tamagotchis, lågt skurna jeans och doftande suddgummin. Trots en rad utdaterade referenser, som blinkningen till talkshowen ”Ricki Lake”, är låten lika oemotståndlig nu som då.

Kalifornien-kvintetten vet förstås om att nostalgi är hårdvaluta. Noodles passar rent av på att driva med publiken inför en Yngwie Malmsteen-ljudande tolkning av ”In the hall of the mountain king”, Edvard Griegs monumentala musikstycke.

– We’re gonna play some classic metal.

Publiken jublar.

– That we recorded for our latest album.

Total tystnad (bortsett från mitt skratt).

”Make it all right”, första singeln från albumet “Supercharged” som släpps i höst, svischar också anonymt förbi.

Desto mer märkbar är Dexter Hollands ansträngda sångröst, som genom hela spelningen ligger lågt i ljudmixen. Jag spekulerar att det är ett medvetet val. I låtar som ”Want you bad”, ”Million miles away” och ”Pretty fly (for a white guy)” blir det tämligen uppenbart att 58-åringens stämband inte har stått emot tidens obarmhärtiga tand, till skillnad från låtmaterialet som fortsätter att locka nya generationer av fans.

Den stundtals svaga sången är en stark kontrast mot den nya trummisen Brandon Pertzon; 29-åringen spelar som om hans kropp består av 65 procent Red Bull och inte vatten.

Under första extranumret ”You’re gonna go far, kid” lägger jag märke till ett ungt, genomblött kompisgäng som dansar glatt i en ring med armarna runt om varandra.

Det är ett fint ögonblick som perfekt ramar in The Offsprings musikaliska gärning.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik