Finlands pungpåse är bäst på att vara sämst
Markus Larsson om första semifinalen i Eurovision
MALMÖ. En finsk kepsman kläcks ur ett jeansägg.
Gissa vad som börjar i kväll.
Det är inte kulturprogrammet ”Babel”.
Först och främst:
Israel tävlar på torsdag.
Nej, ingen behöver låtsas som att Eurovision song contest 2024 kommer att handla om Marcus & Martinus.
Kriget i Gaza har dragit ner persiennerna för den fåniga glädjen som brukar prägla tävlingen.
Upptakten har i stället handlat om hotnivåer och säkerhet, poliser och demonstrationer, avhopp och protester, koranbränningar och flaggförbud.
Tävlingen kan nå kritisk massa när det israeliska bidraget ”Hurricane” med artisten Eden Golan deltar i övermorgon, och kanske i finalen på lördag.
Men i bästa fall händer inget särskilt alls.
Ambitionen med ESC är att tävlingen ska vara opolitisk och neutral. Och varje år tittar verkligheten in bakom kulisserna, fnissar till och delar ut noll poäng till den barnsliga målsättningen.
Jag törs påstå att ESC är världens roligaste, varmaste, mest HBTQI- och kvinnovänliga och korkade mästerskap i världen. Men kontrasten mellan verklighetens politik och tävlingens lustgas har aldrig varit större än nu.
Medan Hamas och den israeliska militären, för att nämna två aktuella exempel, fortsätter att kvala till Krigsförbrytartribunalen i Haag ska tittare och jurygrupper utse vinnarna i ESC 2024.
Det vill säga:
De ska bland annat bedöma om en knäpp mustasch från Holland exempelvis är bättre än en röd häst från Polen.
Eller som i kväll:
Ska den kroatiska hönsgården Baby Lasagna eller en didgeridoo från Australien gå direkt till final? Varför inte båda två? Det finns säkert plats.
Låt oss passa på att prata lite om musiken först. Vem vet? Det kan vara den sista chansen i år.
Betygen ser som vanligt ut som en tipsrad: 1X2. Det finns en anledning till det. Bidragen är ju inte bra. Det finns inget som är i närheten av Loreens ”Tattoo” och Käärijäs ”Cha cha cha” i år.
Med det saknas så klart inte ljuspunkter heller, beroende på hur man ser på saken.
Man kan alltid lita på Finland. Finländarna har för tillfället gett både hårdrock och alla möjliga kvalitetskrav långfingret. I stället skickar de Windows95man. Bara namnet är värt en enhörning.
Det är lite som att Sverige skapat en remix av ”ding ding dong”-profilen Günther, E-Type och Weird Al Yankovic.
Finland börjar verkligen att bli bäst på att vara sämst. Sluta aldrig med det.
Eventuella kravaller i Malmö sker således mot bakgrunden av en finsk artist som bär ett par jeansshorts med eldsprutande snören.
Ordet absurt räcker inte till längre.