Hade sannolikt gått att utvinna större drama om Bob Marley
Så många plus får ”Bob Marley: one love”
Uppdaterad 2024-02-16 | Publicerad 2024-02-15
Bob Marley: one love
Regi Reinaldo Marcus Green, med Kingsley Ben-Adir, Lashana Lynch, James Norton, Anthony Welsh, Michael Gandolfini
FILMRECENSION. Mycket är värt att applådera med ”Bob Marley: one love” men det hade sannolikt gått att utvinna större drama ur en film om reggaelegendens mest omtumlande tid i livet.
DRAMA. För att en spelfilm om en legendomspunnen artist ska ha chans att fungera krävs i princip att regissören väljer att fokusera på en begränsad, central period i karriären.
Det är då det går att fördjupa historien och karaktärerna och begränsa den alltid överhängande risken för klyschig maskerad.
”Bob Marley: one love” hittar på så vis helt rätt. Perioden 1976-78 var en politiskt explosiv period på Jamaica, där Bob Marley och hans familj hamnade bokstavligen i skottlinjen när öns store musikaliske son försökte lugna ned motsättningarna och hitta enighet.
Marley insåg att Kingston var en för farlig plats för honom just då och flydde till London tillsammans med bandet The Wailers. Där, mitt i punkens epicentrum, spelade de in ”Exodus”, ett av rockhistoriens odiskutabelt mest klassiska album.
Det var också under den här perioden som sångaren fick besked om den cancer som 1981 skulle ta hans liv vid blott 36 års ålder.
Addera till det spänningar i äktenskapet med hustrun Rita och ni har stoff till massor av laddat drama.
Filmen som regissören Reinaldo Marcus Green (”King Richard” med mera) levererar har också en rad förtjänster.
Tidskänslan är genuin, fotot vackert, musiken rakt igenom bländande.
Kingsley Ben-Adir, känd från bland annat ”Barbie”, lyckas fint både med att fånga scenfiguren Marley och levandegöra den ofrivillige superstjärnan vid sidan av scenen, ända ut i dialekten.
Även Lashana Lynch gör en nyanserad och övertygande Rita Marley.
Familjen Marley är exekutiva producenter till filmen och trots att de säger att de har varit måna om att måla en ärlig och osminkad bild vilar ändå något lite tillrättalagt över historien, all ganja-doftande detaljkänsla till trots.
Att redovisa människan Bob Marleys olika sidor (rastamannen, kvinnokarlen) verkar emellanåt ha varit viktigare än att verkligen få historien att glöda.
När Marley blir beskjuten i sitt hem borde det ha gått att krama ur mer rädsla och smärta ur dramatiken.
Man anar att pappan som tidigt försvann ur bilden har präglat Marley på djupet men inte heller den biten blir tillräckligt tydlig för att verkligen gripa tag.
Det är kul att se reggaelegenden spela fotboll och gå och se The Clash på en klubb men det adderar kanske inte överdrivet mycket till själva historien.
Trots att ”Bob Marley: one love” välbehövligt lyckas påminna oss om hur musik faktiskt kan förändra världen känns den som en mindre filmupplevelse än den hade kunnat bli.
Visas på bio.