Säg stopp, det är ju skitmusik
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Nej nej nej.
Neeeeeeej, kära Sanna.
Musiken säger mer än tusen ord i ”Sommar” i P1.
Konfliktlinjen är tydlig nu, det är folk mot fä, pöbel mot elit, bönder mot city, klass mot klass, det vulgära mot det bildade, Stockholm mot Göteborg, MP mot SD, Lasse Kronér mot Alex Schulman, boogie mot r’n’b, havremjölk mot brännvin, TV4 mot Netflix, baljväxter mot kött, Ulrika Nilsson mot Gry Forssell, Olof Lundh mot Erik Niva, bulgur mot frittar, Brasilien mot Tyskland, korvstroganoff mot cœur de filet provençale - yada yada yada.
Jag gillar rubbet.
Jag ogillar rubbet.
Jag försöker tolka rubbet. Men ord är svåra att tolka här i pr-byråsamhället. Musiken däremot. Den talar glasklart.
Jag hann knappt skriva en twitt om Sanna Nielsens skandalöst ointresserade musiksmak i ”Sommar i P1” i går innan det regnade in mejl av typen ”snobb”, ”elitist”, ”stockholmare”, ”folkhatare”.
Stopp här. Det får inte vara så. Vi måste få säga STOPP när skitmusik spelas av uppburna personer. Det finns kvalitet och alla kan känna igen kvalitet. Alla. Det handlar inte om inkomst eller geografi.
”Sommar” i P1 inleddes med Timbuktu i lördags. Där hittade vi en grundkurs i soulmusik som för mig är självklar. Det beror på att jag haft tur, jag är privilegierad. Min kompis Dimman lärde mig Arnold Blairs ”Trying to get next to you” 1999. Jag har haft råd att närstudera musik.
Det borde Sanna Nielsen också ha haft. Hon är en enorm stjärna. Hon är bra. Varför spelar hon TV4-pop? Lyssnar Sanna inte på musik? Hon bara sjunger den? Vad händer?
Det finns alltså en värld där Elton Johns ”Can you feel the love tonight” är ett enormt mys och ”I’m so happy” med Salem Al Fakir och Josephine Bornebusch anses god nog åt ens livs stora stund som sommarpratare. Besynnerligt, intressant.
Det är spännande att tänka på musiken, människan, medan man smälter visdomsorden mellan låtarna. ”Solsidan”-rock, hur kan vår största schlagerstjärna älska ”Solsidan”-rock? Kanske är det landets själva essens.
Veckans ...
BABE. Sylvester Schlegel. The Ark-trummisen spelar förband till Bob Dylan på Trägår’n i Göteborg den 15 juli och Sofiero i Helsingborg kvällen innan. ”Det blir en helafton med mig och Bob, det kan inte bli bättre”, säger han underbart till GT. Mäktigt.
ALBUM. Lana Del Rey, ”Ultraviolence”. Melankoli blir aldrig ljuvligare, skitigare, soligare, skuggigare.
SKRÄP. Barnkanalen. Svårt att se skillnad mot vilket vulgärt Cartoon Network som helst. Vad hände med ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-tänkandet?
ELEKTROGLAMALBUM. ”The dancing marquis”, Marc Almond. ”Worship me now”, skriven av självaste Jarvis Cocker, sjunger vår dekadente gamle Soft Cell-hjälte och glänser som en diamant av smuts på ett diskotek efter stängningsdags. Och det är ändå inte bästa låten, här finns många lättare pärlor, bland annat en sång om en pungvarg. Producerad av David Bowies producent Tony Visconti, det hörs.
ESS. Åsa Beckman, DN-skribent.
HYRFILM. ”Lone survivor”. Fet film baserad på en sann historia om fyra mjukt hårda Navy seals som ska döda en högt uppsatt talibanledare men allt går snett när tre fåraherdar råkar hitta dem. Mark Wahlberg spelar Marcus Luttrell, som skrivit en bok om uppdraget i Afghanistan 2005. Action med hjärna, hjärta och ben som krossas mot stenar.