First of the gang förintade allt
Uppdaterad 2018-12-17 | Publicerad 2004-12-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
God fortsättning från New York!
Eftersom du är sjukt trött på både julskinka och släkt vid det här laget så kan du skylla på mig och gå iväg och ladda ner lite låtar.
Här är årets bästa sånger.
10 ”Leaving New York”, R.E.M.
Är aldrig lätt. En glittrande variant av Jim Croces ”New York is not my home” som i all textförvirring är min gråtfärdiga resa härifrån.
9 ”Wild as the wind”, Steve Forbert The Bands Rick Danko är död än och den här handlar om honom och altrockpionjären Steve Forbert gör sin bästa sång sedan ”I blinked once” 1988. Forbert har den innerliga röst som vi bara hittar hos en man som sett allt men aldrig riktigt lyckats. Möt mig mitt i natten och säg att allt är okej.
8 ”Cherry blossom girl”, Air
En kristallklar natt stod jag på ett tak på en en rökarlönnklubb i Chinatown och hon vägrade kyssa mig om jag inte gick ända ut på kanten. Den här digitala popen är hjärtat som slår och hur hennes namn låter i skymningen. Men kanten vågade jag inte gå till.
7 ”I just don’t think I’ll ever get over you”, Colin Hay
Sentimentalitet gick ur tiden 2004 men kom blixtsnabbt tillbaka och det kan inte hjälpas när en vuxen man med gitarr saknar henne som försvann med en sån här ynklig manlighet och en så vacker balladmelodi. Hon ska inte tro att han inte blir utbjuden på middag. För det blir han. ”Ibland”.
6 ”Shoreline”, Anna Ternheim Svensk! En Broder Daniel-cover i dur, och hon sjunger ”boy” och åker cykel i en video jag såg på internet och när jag flyttar hem till stan om en månad ska jag spana efter henne med kikare.
Med nya vänner och fulcigg blir en konsert med en mumie större än livet. På Roskilde spelade Mössan ”There is a light that never goes out” också. Hans kostym var perfekt. Och håret. Men ”First of the gang” förintade allt. Melodin, den perfekta, den underbara. Och raden ”he stole our heart away”. Men vi sjunger ”she”.
4 ”Happy People”, R. Kelly
”Dancing, dancing”. Det händer att jag släpper den vått sentimentala rocknäsduken och dansar som fan. Då är det så här sött. Då är det lyckliga människor som dansar, dansar, inget att annat än lyckliga människor och jag inbillar mig att jag ska lära mig att steppa.
3 ”Bring me the head of my so called lover”, Geraint Watkins
Country med bossanovakomp, digitala handklapp och kyrkoorgel, jag kan inte tänka mig nåt mer modernt än en bitter gospel. Ge mig världen, ställ den vid min fötter, ge mig solsken och otaliga skatter, ge mig sanningen, ge mig livet så att jag kan se. Låt mig skratta åt min dumma stolthet.
2 ”Breathless”, Nick Cave
När en man äntligen tappar andan och rödhaken slår vingarna till flöjtkomp vet jag inte var jag står, men denna man som jag aldrig gillat lugnar min själ med underliga metaforer och för många ord och den svängigaste akustiska gitarren som nått över till den här sidan från Europa i år.
1 ”Hold you in my arms”, Ray LaMontagne
När du kom till mig. Nina Simone visade sig 2004 vara en man i min ålder och han sjunger om hon som gråter och om alla dessa kvinnor vi vill hålla för alltid. Han säger att han kan hålla henne för alltid, för alltid, han upprepar det. Men han kan inte. Det är inget mer än en dröm.
Övriga: ”The fear is on”, The Hidden Cameras; ”You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve”, Johnny Boy; ”Violence in the snowy fields”, Dolorean; ”Live like you were dying”, Tim McGraw; ”Peace”, R. Kelly; ”Somewhere only we know”, Keane; ”Early morning rain”, Paul Weller, ”Beer for my horses”, Toby Keith/Willie Nelson, ”Old habits die hard”, Mick Jagger/Dave Stewart; ”East”, Marah; ”Carl Perkins Cadillac”, Drive by truckers. ”Don’t walk away Eileen”, Sam Roberts; ”American Idiot”, Green Day; ”Shake up your soul”, Vega; ”Alperna”, Ulf Lundell.
Bara i New York, barn, bara i New York.