Soulens drottning

Drömmen är att bli glömd.

Så länge ingen glömmer hennes skivor.

Det var åtta år sen hon släppte en platta, men nu är Sade tillbaka med sitt femte album på 16 år.

Äntligen.

Ljudkuliss i Armanibutiken. Toner för flott cocktailbar. Toner för limousin.

Så brukar recensenter beskriva Sade.

Man undrar: de som klär sig i Armani och åker limo till cocktailbaren, pratar de om och berörs av svält, krig, narkomani, prostitution, rasism eller arbetslöshet?

En sak är klar: det är det hon sjunger om.

Hon föddes som Helen Folsade Adu i Oyo, Nigeria, den 16 januari 1959.

Hennes pappa, Adebisi Adu, var ekonomiprofessor och hennes mamma, Anne Heyes, sjuksköterska. De träffades och förälskade sig i varandra i London. När de gift sig och fått sitt första barn, sonen Banji, flyttade de till Nigeria. Sade blev till.

Efter skilsmässan återvände Anne till sitt hemland England med barnen.

Skärvor av den tiden speglas i sången "Immigrant" från Sades nya album "Lovers rock".

He didn"t know what it was

to be black

"til they gave him his change

but didn"t want to touch

his hand

To even the toughest among us

that would be too much

Det handlar om att vara svart invandrare i England. Det handlar om pappa.

- Texten bottnar i vad mamma berättade. Om hur han gick till affären på hörnet och hur expediten inte ville röra vid hans hand. Det är en bild jag burit inom mig i många år. Jag började tänka på hur människor som min pappa blev behandlade, välutbildade människor, människor med värdighet, att de inte hade behövt bli behandlade så.

- Jag menar, livet är tillräckligt hårt ändå, bara att ta sig från den ena dan till den andra, utan att folk ska ge dig ett kors till att bära.

Sade växte upp i ett vitt område i Colchester i Essex. Bortsett från sarkasmer och förödmjukelser från en lärare som hon i dag avfärdar som en "pain in the ass" led hon inte av sin hudfärg under de tidiga skolåren.

Det gjorde hon på högstadiet. Det var tufft, men det var Sade också, hon gav igen, fick hon höra att hon var en nigger, tog hon sig en titt på plågoandarna och registrerade deras defekter: fett hår, acne, alltid fanns det nåt att skjuta in sig på.

- Det bet. Efter ett tag vågade de inte ge sig på mig. Jag var i överläge. De skämdes för vad jag sa om dem, men jag skämdes inte ett dugg för att jag var svart. Tvärtom. Jag blev ännu stoltare. Över att jag inte var som dem: okunniga idioter. I dag lägger jag skulden på föräldrarna, ingen föds ju till rasist, det är nåt du blir upplärd till.

Och hon hade hela tiden vänner på sin sida. Och hon hade hela tiden musiken.

Ja, hade hon inte redan tidigare varit stolt hade hon blivit det av det hon la på skivtallriken: Gil Scott-Heron, Sly Stone, Bill Withers, Al Green, Aretha Franklin, John Coltrane, Billie Holliday, Marvin Gaye, Ray Charles... Musiker med lika delar djup och resning.

De sjöng om hjärtats glädje och sorg, om orättvisor, om att vara svart i en värld styrd av vita.

- Det gäller mig också. Min musik har alltid varit ett försök att göra nåt lika bra som de människor jag beundrar. Inte ett försök att låta exakt som dem. Men ett försök att göra musik med samma allvar.

Du befann dig i tidiga tonåren när glamrocken slog till, hade du inget förhållande till David Bowie, T Rex, Roxy Music"?

- Jag älskade Bowie när jag var 13-14 år. "Station to station" är ett briljant album. Men Bowie var nåt som passerade. Jag antar att det beror på att jag var en svart tjej som växte upp i ett vitt område, det var svart musik som gav mig en identitet. Säg så här: när jag kollade på olympiska spelen höll jag på de svarta deltagarna, oavsett vilket land de kom ifrån.

Kan vita ha soul?

- Absolut. Jag lyssnade mycket på Carole King, Janis Joplin, Joni Mitchell"

Det är ett av tillvarons mysterier att så många som har till yrke att lyssna på och skriva om musik i snart 20 års tid varit döva för vad Sade sjunger om. Redan på debuten "Diamond life" från 1984 gjorde hon en cover på Timmy Thomas "Why can"t we live together", en soulklassiker, en bön om solidaritet över ras- och klassgränser, om den öppna i stället för den slutna handen, knytnäven.

På samma album finns låten "Sally". En bitter historia om prostitution och droger.

Så där kan man hålla på: "Feel no pain" (arbetslöshet), "Like a tatoo" (Vietnamkriget), "Clean heart" (om att leva i en storstad under bördan av fattigdom och de nedbrytande effekter det har på en människa), "Slave" (om hur man som svart bör förhålla sig till sekler av förtryck).

Vad som övrigt är är betraktelser över livet och kärleken, ofta målade i melankoliskt blått.

Kanske beror missförståndet på en enda låt, genombrottslåten i USA, "Smooth operator", en historia om en jet set-kille. Kanske beror det på att vilken modell som helst vid hennes sida blir alldaglig. Kanske beror det på att hennes sång och musik är sofistikerad, minimalistisk, återhållsam, att den gråter inombords.

- Det var en engelsk tidning, en soultidning dessutom, som nyligen skrev så här: Sade, rösten som hjälpt tusentals chica kaféer och cocktailbarer till goda inkomster behövs inte längre, nu har vi fått en värdig ersättare: Macy Gray. Det var droppen. Jag menar, varför klumpa ihop oss två? Är det Macys tur att ta skiten nu?

- Det är en sak att kritiseras för vad du faktiskt är, en annan sak att kritiseras för vad du inte är. Det är jävligt irriterande. Men samtidigt vet jag ju att det finns folk därute som förstår mig, som vet att mina sånger kommer djupt inifrån mig själv. Det är bara att strunta i resten. De som bestämt sig för vad jag är och är döva för allt som inte passar in i deras bild av mig.

Det har gått åtta år sen det senaste albumet "Love Deluxe". Hon har under tiden fram till i dag hunnit bli mamma. Dottern heter Ila och är 4 år. Det är inte konstigt, men det är konstigt, ja, till och med jävlar anamma otroligt att hon hållit sig borta från varenda tidningssida, radioprogram och tv-ruta under tiden som gått.

Sade är stor överallt och monumental i Storbritannien och USA. Hon har sålt 40 miljoner skivor. Hon gör sig på bild. Ett givet villebråd för paparazzi.

Hon är den första att erkänna att hon är priviligerad. Hon gör vad hon vill, hur hon vill, när hon vill - fem album på 16 år - men hon kan inte förlika sig med kändisrollen. Att hålla sig undan har för henne blivit till en konstart i sig.

- Jag är verkligen bra på det, jag har ett sjätte sinne, en skyddsängel vid min sida som talar om om en fotograf befinner sig inom några kilometers avstånd. Ja, och så går jag inte till de ställen berömda människor ska gå till. Jag ringer inte till flygplatser och förvarnar om min ankomst.

Många klagar på uppmärksamheten, men det går att hålla sig undan om man vill?

- Ja, eftersom jag klarar det måste det gå. Men många är rädda för att göra det. De känner att de måste synas eller riskera att glömmas bort, men jag är bara glad om jag glöms bort, det är exakt det jag vill, så länge folk är medvetna om när jag släpper en ny skiva, en skiva de antingen kan tycka är bra eller dålig, köpa eller inte köpa.

Arkiv Sade

Tore S Börjesson