Ta mig tillbaka till 1960-talet
Fredrik Virtanen vill tillbaka i tiden
Det sägs att 90-talet är tillbaka men det är 60-talet som aldrig dör.
Vilket genialt årtionde.
Grattis ni som levde med Dylan, Stones och Beatles.
Nostalgi anses djupt osexigt i vår tid men när jag nu läser Keith Richards vanvettigt underhållande biografi ”Livet” har jag fullständigt snöat in på 60-talet – igen.
För det måste medges, redan som barn på 80-talet var det 60-talet jag älskade mest, förutom den obligatoriska pudelrocken med Whitesnake och Guns ’N Roses och aktuella Madonna-hits och Stone Roses-singlar.
Rolling Stones.
Beatles.
För att nämna de tre allra största och sedan dess obesegrade.
Visst är det märkligt, visst är det underligt, att inga andra artister har slagit dem – ännu. Givetvis har det hänt i enskilda moderna stunder, i en viss tid, vid vissa tillfällen, jag har haft mängder av nya hjältar, men inte på det stora hela. Och året är snart 2011.
Och då är jag ändå inte särskilt förtjust i just Beatles. Jag talar om objektiv kvalitet. Rent objektivt är Beatles bättre än allt som kommit senare. Till och med Van Morrison, Jackson Browne, Aretha Franklin, Neil Young och Bruce Springsteen. Och självfallet Kanye West, Robyn, Eldkvarn eller Håkan Hellström, hur magiska de än må vara i vår tid.
Därpå finns det rader av andra briljanta figurer, som Oasis, Jay-Z, Eminem,
R Kelly, U2 och ett gigantiskt böljande hav av andra genier men de är inte där uppe. De har aldrig skrivit ”Like a rolling stone”, ”Brown sugar” eller ”Strawberry fields forever”.
Bob Dylan, Rolling Stones och Beatles är störst, oomkullrunkeligt. Den moderna rockenrollmusiken föddes då, strax efter Elvis Presleys glänsande Sun records-rockabilly och ingen har lyckats överträffa den.
Är det inte underligt?
Visst är det underligt?
Filmkonsten har utvecklats enormt, litteraturen och bildkonsten var inte särskilt annorlunda på 60-talet jämfört med 1600-talet, och teve var hopplös på den svartvita tiden.
Men musiken.
Musiken som gjordes av de som debuterade på 60-talet är ännu oöverträffad.
Jag vet inte vad det var. Jag vet inte varför.
”Allting var liksom i rörelse”, skrev Leif Nylén i proggbandet Blå Tåget om 60-talet och kanske var det just så.
Jag var inte där, inte ens i närheten av allt det där gudomliga som alla 40-talister över en flaska rödvin försöker få oss korkade slynglar att förstå.
Men jag längtar efter att få ta en titt.
Har någon en tidsmaskin?