Bergströms första kyss med Nutley – hoppade på honom i hissen
”Han såg jättekonfunderad ut”
Uppdaterad 2023-02-21 | Publicerad 2022-01-14
De har jobbat ihop i över trettio år.
Vid åtskilliga tillfällen har Helena Bergström fått höra att hon fått rollerna bara för att hon är gift med Colin Nutley – men nu tar hon inte längre åt sig.
– När jag var yngre hade jag sämre självförtroende, men nu vet jag vad jag kan. Det är det som är skönt med att bli äldre.
Genombrottet kom 1989 med filmen ”1939”. Samma år fick Colin Nutley, 77, syn på den då 25 år gamla Helena Bergström, 57, på en reklamaffisch för filmen ”Kvinnorna på taket”, och gav henne sedan huvudrollen i kultförklarade ”Black Jack”. Resten är historia – såväl när det kommer till kärlek som karriär.
I skrivande stund regisserar Helena Bergström delar av den kommande Sveriges Radio-dramaserien ”Före och efter”. De avsnitt som hon basar för handlar om mordet på Anna Lindh och efterdyningarna.
– Vi tar ett större grepp och jag tror Anna skulle ha gillat att vi nu gör en mer komplicerad historia än att bara beskriva skeendet. Jag lärde känna Anna när jag var väldigt ung och var på Dramaten. Hon var kulturborgarråd och ville ha en grupp från branschen som kunde ge input. Hon har betytt väldigt mycket för mig och jag satt även med i Anna Lindhs minnesfonds styrelse i tio år.
– Så det här projektet känns jätteviktigt och otroligt spännande. Jag fick precis ett riktigt glädjefnatt nu innan vi sågs.
Egentligen skulle vi setts för några veckor sedan, men då bröt du nyckelbenet?
– Jag blev påsprungen av en häst. Det var så dumt och jag var inte uppmärksam. Jag skulle ta in en av hästarna från hagen och spola av benen, då blev han rädd och sprang över mig. Egentligen ska jag vara jävligt tacksam för att jag bara bröt nyckelbenet, jag hade ändå en otrolig tur. Jag som är livrädd för ambulanser… Men då låg jag där och längtade efter den. Jag frågade sedan läkaren när jag fick rida igen, men det var bara att chilla. Det gjorde att man sattes på paus en stund och hann tänka efter. Jag insåg att allt inte alltid måste vara blodigt allvar.
Brottats med dåligt självförtroende
Om vi ska prata om något roligare måste vi ta upp det faktum att ”Black Jack” ska få en uppföljare.
– Det känns jättekul. Colin kom hem och sa att han hade en idé, men först vågade han knappt säga det. Men jag gick igång direkt och nu håller vi på att jobba fram historien. Det var ju så vi träffades och jag minns att jag då sa att det var den här typen av film som jag ville göra hädanefter.
– Tänk så mycket vi har jobbat tillsammans sedan dess, det är ju trettio år. Men det har varit mycket ”nu är frun med igen”. Är jag på teatern eller gör någon annan film är jag skådespelerska, men när vi två jobbar ihop som man och kvinna tas det emot på ett annat sätt. Vi klumpas ihop.
Det känns som det är du som får ta skiten?
– Jag tror jag får skiten på det sättet att man inte ser det jag gör. Men det har nog också med att göra med den typen av filmer som vi gör. Vi har aldrig varit speciellt kompatibla med kritiker.
Ni är inte tillräckligt fina?
– Nej. Men det har jag totalt förlikat mig med. När jag var yngre kanske det gjorde lite ondare, men nu är det snarare en förundran. Att det kan vara sådan enorm skillnad i hur man blir bemött av publiken och proffstyckarna.
Vi antar att du är rätt less på att höra att du bara får roller i Colins filmer för att du är hans fru?
– Ja. Nu är jag 57 år och har till och med spelat i ”Hamlet”… Jag vet ju att det inte är så och de som säger det vet också att det inte är så. När jag var yngre hade jag sämre självförtroende, men nu vet jag vad jag kan. Det är det som är skönt med att bli äldre. Jag och Colin är precis jämbördiga när vi jobbar tillsammans och ger och tar.
Ni har aldrig testat lyckan internationellt. Är det något du kan ångra?
– Nej, då hade jag nog varit väldigt plastikopererad. Men det handlar också om att jag har fått regissera, hittat på egna historier och fått vara kreativ. Det skulle inte funka om jag hade en producent som bestämde allt och hur saker skulle klippas och klippas bort. Så är det mycket utomlands.
Bergström: Då var Rikard Wolff jättearg på mig
Många i branschen vittnar om det är tufft att åldras som kvinna?
– Ja, och jag tror det där blir hårdare och hårdare. Men vi måste få ha rynkor, att åldras hör till livet. Men tyvärr är det fortfarande så att män får åldras på ett annat sätt än kvinnor.
Män blir betraktade som årgångsviner istället.
– Precis. ”Hon måste ha varit snygg som ung” och ”han har ju fått karaktär”. Kommer vi någonsin kunna förändra det där?
Det riskerar ju att bli karaktärslöst om man har Botox i hela ansiktet?
– Verkligen, och jag förundras över hur det har trängt in i vår bransch. Titta på Nicole Kidman. Visst gör hon en massa roller, men hur fasen ser hon ut? Men det är en diskussion som är svår att ta. Det är extremt känsligt och hur man än trampar blir det fel.
Om vi ska lämna det så stod du oerhört nära Rikard Wolff som gick bort 2017?
– Ja, jag saknar Rikard varje dag. Han hade så otroligt lite lungkapacitet, det var som att andas i ett sugrör. Rikard åkte in och ut på sjukhus sista tiden och jag vakade hos honom hela den hösten. Rikard var verkligen den som jag alltid kunde lita på. Vi kunde säga vad som helst till varandra och stod alltid på varandras sida. Vi var faktiskt lite som Fanny och Zack.
Var det under inspelningen av ”Änglagård” som ni lärde känna varandra?
– Vi gick parallellt på Scenskolan, jag i Stockholm och han i Malmö, och hade träffats några gånger när vi jobbat på samma teater. Dessutom hade vi haft samma kille! Så det finns en kille i Sverige som har sagt ”jag är den enda som varit ihop med både Fanny och Zack”. Haha! När vi skulle spela in ”Änglagård” visade det sig att han var jättearg på mig för den där killhistorien. Det var först en liten tagg, men vi fann varandra väldigt snabbt och blev jättetighta. Det höll i sig i alla år.
”Åldersskillnaden har gett mig trygghet att kunna åldras”
Du och Colin lärde känna varandra under inspelningen av ”Black Jack” och du hoppade på honom i en hiss och kysste honom?
– Just det. Allt började med att jag pratade jättemycket om Colin med en kompis som till slut sa att jag var kär i honom. Vilket skitsnack, det är klart jag inte var det! Herregud, han var ju också så mycket äldre. Sedan insåg jag att hon kanske hade rätt. Under en nattinspelning stod vi i en hiss och då sa jag till Colin att jag var kär i honom. Han såg jättekonfunderad ut. Sedan kysste jag honom och han gick ut ur hissen…
…och undrade vad fan som hände?
– Haha, ja! Men så jävla dum i huvudet var jag ändå inte, det fanns ju en typ av spänning. Däremot var det en väldigt komplicerad situation eftersom Colin var gift och hade barn. Man kanske kan tycka att vi var elaka människor, men nu har det gått 30 år. Hur många år skiljer det förresten mellan er?
Det är 22 år.
– Åh, det skiljer tjugo år mellan oss. Vi pratar jättemycket ålder nu när vi har blivit äldre. Jag är 57 medan han är 77. Men Colin är extremt vital och det är alltid han som studsar upp på morgonen och är igång. Men det kanske finns en kraft i att jag är yngre och att det också håller honom ung.
Fick ni höra mycket i början?
– Ja, framför allt Colin. Han var regissör och jag var skådespelerska och dessutom så ung. Det var inte många som trodde vi skulle hålla ihop.
– Åldersskillnaden har också gett mig en trygghet i att själv kunna åldras. Det kanske beror på att jag inte har någon press hemifrån och därför inte känner någon stress över det.
Men du har sagt att det stundtals har varit turbulent?
– Ja, men det är väl klart. Har man varit tillsammans i trettio år går det ju upp och ner. Det som verkligen har gjort att vi hållit ihop så länge är nog att vi har det kreativa tillsammans. Man har något utöver själva kärleksrelationen. Det har varit ett kitt samtidigt som det har varit en kamp. Men det är nog jag som har lidit mest av det eftersom jag varit så mycket yngre. Det har känts som jag måste bevisa saker och tidigare kände jag mig ledsen och förminskad varje gång det stod ”frun” om mig. Nu blir jag mest trött.
Något som grep tag när vi gjorde research var att du sagt att din största skräck är att förlora Colin?
– Ja, så är det. Det finns ju där och är något jag tänker på. Men han kan förlora mig också. Colin berättade om när han kom körandes och hörde ambulansen för några veckor sedan… Då visste vi inte hur illa det var. När man lever så pass nära varandra, som både vi och ni gör, så sitter man ihop.
Helena Bergström om…
…den omskrivna skräcken på Dramaten
– Visst har man gömt sig på toaletter. Man fick för sig att någon person var på ett visst sätt och kände därför att det var bäst att gömma sig. När man tänker efter på vad man har varit med om och som aldrig hade funkat idag… Branschen har absolut förändrats, men det finns mycket kvar att jobba på.
…att våga ryta ifrån
– Jag har alltid varit högljudd och sagt ifrån. Det är möjligt att jag har betraktats som jobbig. Jag stampade upp till chefen när jag var ny på Dramaten och sa precis vad jag tyckte. På Scenskolan frågade de varför jag var så arg. Jag är inte arg, jag är engagerad! Så fort man höjer rösten som kvinna blir man per automatik arg.
…att spela mot dottern Molly Nutley
– Det är jättekul och jag är så stolt över henne. Vi spelade teater mot varandra i höstas, men sa sedan att det är mor och dotter som gäller nu. Det är fantastiskt att vara kollegor, men ibland vill man bara vara mamma till sitt barn.