Colin Nutley: Du behöver inte vara 25 för att vilja supa och dansa
Regissören om nya ”Black Jack”, kärleken till Sverige och varför han inte talar svenska
Publicerad 2021-10-24
Först kom två säsonger av tv-serien. Nu kommer filmen ”Bröllop, begravning och dop”, över ett och ett halvt år försenad.
Vi träffar Colin Nutley, 77, för ett samtal om allt från den filmen och nästa film, till varför han nobbade Harvey Weinstein och hur svensk han egentligen blivit.
– Jag tror jag älskar att bo här mer än många svenskar gör. Men det är pinsamt att jag inte lärt mig prata svenska ordentligt, säger han.
Den stjärnspäckade tv-serien hade premiär 2019. Det var tänkt att denna familjekrönika skulle haft premiär strax efter andra säsongen hade visats på TV 4. Sedan kom coronapandemin. Men regissören Colin Nutley, som har skapat historien ihop med hustrun och skådespelerskan Helena Bergström, tycks inte vara så frustrerad som man skulle kunna tro.
– Pandemin har varit en katastrof för folk i hela världen. Hur många har inte dött på grund av den? Så då är det väl inte så speciellt med att en film inte får ha premiär på bio.
– Jag föddes ett år innan andra världskriget tog slut. Åren 1944-1953, när jag var barn, var det tufft i Portsmouth i England där jag växte upp. Staden var sönderbombad, man såg folk med ett ben eller inga ben alls eller barn som stod med gyttja upp till knäna och tiggde pengar. Så jag har sagt: Ta det lugnt. Det blir bättre. Och vi lever ju i alla fall.
Försiktig under pandemin
Du är lite till åren. Du har inte varit rädd för att bli sjuk?
– Nej, för vi har mest varit på landet, med våra hästar och hundar. Det var bara när Adam Alsing och Sven Wollter gick bort, när coronan fick ansikten, som man tänkte till och kände lite extra på vad som kan hända. Vi har varit väldigt försiktiga. Har jag velat ha en ny t-shirt, har Helena köpt den åt mig.
När jag frågar hur ”Bröllop, begravning och dop” föddes, svarar Colin med ett ord:
– Livet!
– Jag gör inte filmer om någon som mördar sin granne och sedan tar jakten på mördaren vid. Totalt ointressant. Men berätta om din familj och fem minuter senare har jag kanske en filmidé. Man träffar folk på begravningar, bröllop och dop, vid jul och vid nyår. Du kan älska somliga av dem, hata andra, så är livet. Jag vill skildra dramatiken i vardagslivet.
Präster i slagsmål
En präst dyker alltid upp i en Colin Nutley-film. Här är det två (Robert Gustafsson, Andreas T Olsson).
– Det var kul att visa att även präster är som vanligt folk och kan börja slåss med varandra.
Men det här med präster… är det inte väldigt engelskt?
– Jo, när jag växte upp som barn var ju hierarkin i ett brittiskt samhälle: Överst var prästen, sedan läkaren, den som ägde butiken alla handlade i och så skolans rektor.
– När jag först kom till Sverige tänkte jag att det måste vara det mest hedniska landet i världen. Så många välskötta kyrkor överallt – och ingen som besökte dem.
Vänjer sig aldrig
Men Colin Nutley lät ändå en präst (Reine Brynolfsson) spela en viktig roll i sin största succé – de tre ”Änglagårds”-filmerna – och publiken ”köpte” det. Och han har ofta fått beröm för att han med sin utländska blick ser något i sina Sverige-skildringar som kanske andra regissörer inte gör.
Men… ska vi inte betrakta dig som svensk nu, efter över 35 år här?
– Jag tror jag älskar att bo här mer än många svenskar gör. Allt från den vackra landsbygden till sjukvården, det är fantastiskt. Jag vill aldrig leva någon annanstans. Sedan finns det saker jag aldrig vänjer mig vid. När du möter folk i grannskapet i England säger du artigt ”good morning”. Gör du det här, svarar folk: ”Sorry, do I know you?”.
Och så var det det här med språket. Trots så många år här, pratar Colin alltid engelska. Somliga retar sig på det. Tycker det är arrogant. Han erkänner att det är pinsamt – och hittar nu, för första gången vad jag vet, någon att skylla på. Om än skämtsamt.
– Det är Rolf Sohlmans fel! Där har du din rubrik (skratt).
Rolf Sohlman blev känd som tonåring, när han och Ann-Sofie Kylin spelade det unga kärleksparet i Roy Anderssons klassiska film ”En kärlekshistoria” (1970). Efter det har Sohlman jobbat i filmbranschen, mer bakom än framför kamerorna.
– När jag kom till Sverige första gångerna umgicks min dåvarande fru Gunilla mycket i samma kretsar som Rolf. Båda är ungefär tio år yngre. Rolf var liksom ledaren för det gänget och sa att alla tyckte det var så kul att prata engelska, så då blev det så.
– Jag förstår svenska bra, men pratar uselt. När jag gjort några radiointervjuer på svenska, har det inte låtit klokt. Och som regissör, när man ska leda ett stort filmteam, har jag ju inte kunnat göra det på stapplande svenska.
Ska skildra 55+
Ett svenskt fenomen Colin fastnade för var dansbandsvärlden. Hur det i varje landsortsstad fanns ett dansställe där folk dansade och raggade på varandra.
Så föddes filmklassikern ”Black Jack” (1990) med Helena Bergström (som han också blev kär i under inspelningen), Carl Kjellgren, Reine Brynolfsson, Johannes Brost (1946-2018), Jan Mybrand och Ing-Marie Carlsson.
– Titeln kom från att det i ett hörn på varje ställe alltid fanns ett black jack-bord. Ingen berättade för mig att det fanns en kondom med samma namn…
Nu planerar han en uppföljare med arbetstiteln ”Black Jack – tro, hopp och brustna hjärtan”.
– Det är, faktiskt mer än ”Änglagård”, den film som folk har flest kommentarar kring. Det finns uppenbarligen de som sitter och ser filmen och förfestar, innan de går ut och dansar. De kan replikerna utantill. Och Black Jack, bandet som skapades för filmen, blev ju ett framgångsrikt band på riktigt.
– Det är ju så att du behöver inte vara 25 år för att vilja gå ut och supa, dansa eller knulla. Så nu vill jag återvända till samma personer ungefär 30 år senare. Ett gäng som är 55+ och skildra hur deras liv är nu. Helena Bergströms rollfigur återvänder hem till Gävle. Är Reines rollfigur likadan som då? Johannes är ju tyvärr inte med oss längre, men det inkluderar jag i filmen.
Inspelning i vår
Planerad inspelningsstart om allt går som Colin vill, är februari-mars nästa år, så filmen kan ha premiär mot slutet av 2022.
Under senare år har nu avgående chefen för Svenska Filminstitutet, Anna Serner, bedrivit en storsatsning på ökad jämlikhet mellan könen i den svenska filmvärlden. Ibland har äldre manliga regissörer som Colin Nutley blivit lite av en symbol för de som står i vägen för yngre (och fler kvinnliga) filmskapare. Det betackar han sig för.
– Jag har inte fått några pengar från instititutet på tio år. Och kvinnor… jag älskar och respekterar kvinnor, oavsett om de styr länder som Nya Zeeland och Finland eller jag får jobba med dem i en film. Få har väl gjort så många filmer med kvinnor i centrum som jag.
– Du blir inte någon jämlikhetshjälte bara för att du viftar med en flagga för det.
Det låter som du inte har varit så nöjd med Anna Serner som filmchef?
– Ha ha, den frågan besvarar jag inte.
Colin Nutley om…
– Lars Jönsson (producent) och jag hade flera möten med honom i New York kring en USA-version av ”Änglagård”. Han var artig och trevlig, jag förstod aldrig hur mäktig han faktiskt var i Hollywood och anade inget av det han sysslade med vid sidan av med kvinnor, som gör att han nu sitter i fängelse.
… varför det inte blev något i Hollywood:
– De ville ha Madonna i Helenas roll i ”Änglagård”. Men så ville de ta bort Rikard Wolffs rollfigur, de ville inte ha en homosexuell person i filmen. Jag sa nej, jag hade aldrig kunnat fejsa Rikard och sålt filmen på de premisserna.
– Samma sak med ”Under solen”. De ville jag skulle regissera, Helena göra huvudrollen och Jens Fischer fotografera. Men Rolf Lassgård och Johan Widerberg var de inte intresserade av.
– Både Helena och jag hade kunnat jobba där. Men med mina arbetsmetoder, att improvisera fram dialogen… jag hade blivit uppäten på några veckor.
… att åldras, han blev officiellt pensionär för tolv år sedan:
– Jag tänker fortsätta jobba tills jag dör. Inför en annan film jag planerade, ”Walking to Memphis”, var jag i kontakt med begravningsentrepenörer. De sa en rolig sak: 99 procent av tiden säger folk om jag dör, inte när jag dör. Men sådant är ju livet. Flera av dem som var med i ”Änglagård” är borta nu. Jag är tacksam för att jag har haft äran att få jobba med sådana som Sven (Wollter) och Lena (Nyman).
… han ångrar någon film han gjort:
– Helena skulle omedelbart säga ”Angel”. Det kanske är min sämsta film. Men det var en bra idé, om hur media luras kring saker i artistvärlden, det händer gång på gång, det finns bra scener i den.