De enda artisterna som har fått mig att konsertgråta
Jonathan Richman och Frida Hyvönen fick tårarna att komma
Glad har jag ofta varit på konsert, men bara två artister har fått mig att gråta.
Vanligtvis är jag ingen konsertgråterska – även om blotta tanken på att få gå på konsert ett år in i pandemin gör mig lipfärdig – men det har funnits undantag.
Undantag 1: Jonathan Richman på KB i Malmö 2007. Jag är i hyfsad fysisk och psykisk form och har druckit en eller max två öl, så DET är ingen förklaring, men plötsligt börjar tårarna rinna.
Undantag 2: Frida Hyvönen, Uppsala Konsert och Kongress, 2016. Jag är i något sämre fysisk och psykisk form och har druckit minst två glas. Fridas känslosamma album ”Kvinnor och barn” och särskilt låten ”Fredag morgon” ligger färskt i minnet och jag börjar gråta efter en ton av nämnda låt.
En överraskningsgråt och en inte lika överraskande gråt, alltså.
Psykologiska undersökningar har visat att människor konsertgråter av två anledningar: att de känner sig ledsna, eller känner vördnad. Hårdraget blir neurotiska, introverta typer ledsna, medan de utåtriktade extroverterna känner vördnad. Alltså blev jag ledsen.
Men jag har en egen teori om varför just Jonathan Richman och Frida Hyvönen fått mig att gråta, och den har med deras artisteri att göra. Den ena har en gitarr, den andra ett piano. Båda skriver egensinniga texter som är intellektuellt fyndiga, men ändå känns som tagna direkt ur hjärtat. Det finns helt enkelt inga skyddande filter av ljudmattor och ironi som håller musiken på avstånd. Och då kommer tårarna.
Frida Hyvönen är aktuell med nya albumet ”Dream of independence”, som ännu inte har fått mig att falla i gråt. Kanske för att det är på engelska och därför inte kommer riktigt lika nära. Läs Håkan Steens intervju med Frida Hyvönen här och Natasha Azarmis recension av hennes skiva här.