Pride firar den svenska synden
Europride invigdes på sommarens varmaste dag. Bussarnas regnbågsflaggor vajade i stekheta vindar. Kristdemokraten Jan Stefansson, som sitter i styrelsen för Stockholms länstrafik, kallar beslutet att flagga för Pride ”ytterst olyckligt”.
Jag kan nog tänka mig olyckligare saker än bussar smyckade med en världskänd symbol för mänskliga rättigheter. Som att antalet anmälda främlingsfientliga och homofobiska hatbrott ökat med 17 procent på tre år.
Den officiella Europrideflaggan hissades vid Sollidenscenen på Skansen i går kväll. Hela 11 000 personer kom till invigningsgalan i mild skymning. Schlagergurun Christer Björkman och partydrottningen
Babsan presenterade artister som Anne-Li Rydé och Sarah Dawn Finer. När hon använde sin dunderröst i ”I Remember Love” stod till och med ”Cunigundas mammor”, Sveriges
suraste dragqueens, upp och jublade.
EU-minister Cecilia Malmström påminde om att homosexualitet är förbjudet i 70 länder. Amnesty berättar om ”kurerande våldtäkter” för att omvända lesbiska. Kvinnor vittnar om hur de slängs in i fängelseceller med bara män och svimmar när de våldtas.
Rätten att fira Pride är inte självklar. Pridefestivaler har förbjudits och trakasserats
i flera europeiska länder, som Polen och Moldavien.
Jag minns Riga Pride i Lettland 2007. För att garantera säkerheten burade polisen in festivalen. Vi gick varv efter varv i en inhängnad park. Utanför stängslen stod högerextremister och skrek. De kastade smällare på festivaldeltagarna.
Den indiske prinsen Manvendra Singh Gohil besöker Stockholm under Europride. Han gifte sig med en kvinna, skilde sig, kom ut som homosexuell och hamnade i kylan. När han intervjuades av Oprah Winfrey, stor stjärna i Indien, togs han till heders igen.
Nu arbetar prinsen med att förebygga hiv och aids bland män som har sex med män, i ett land där homosexuella handlingar är förbjudna av gamla koloniallagar. Han ber den svenska hbt-rörelsen om hjälp i kampen för mänskliga rättigheter. Och hälsar från Indien,
”landet av syndfull Kama Sutra”.
Drygt 700 volontärer bär Europride på sina axlar. Tiina Rosenberg, Sveriges främsta
queerfeminist, tackar hbt-rörelsen för envis kamp och politiska framsteg som hetslagar och inseminationsrätt:
”Många heteron har assisterat oss. Men det är rörelsens människor i politiken, kulturen och samhällslivet som har gjort jobbet. Därför säger vi inte tack. Vi säger: Det var fanimej på tiden!”
Tiina Rosenberg vägrar be om ursäkt. Hon talar om hbt-rörelsens rätt att vara
annorlunda. Kärlek är viktigt. Men hbt-personer är inte diskriminerade på grund av kärleken –utan på grund av sexet.
”Vi måste försvara rätten att ha sex utan
kärlek när andan faller på. Som det är nu blir vi belönade av majoriteten när vi liknar dem. Vi får inte vika från vår sexradikalism och könsradikalism. Knip inte med könet, det har aldrig varit en del av vår rörelse!” säger Tiina Rosenberg.
Jublet vet inga gränser.
Marit Bergman avslutar galan. Med sug
i blicken och neonrosa skor skickar hon ut
pridefirarna i natten till låten ”Out on the
Piers”:
”Go down to the water
through streets worn down and torn
this is our lost kingdom
we’re queens of it all
Tonight we’ll be shameless
Tonight we’ll be shameless”
Europride fyller begreppet ”den svenska synden” med nytt innehåll. Människor ska
få vara som de är. Skamlösheten föder
människovärde.