Någon borde starta ett parti för kvinnorna
8 maj 2016. Kvinnokamp och politik
I USA laddar den potente rasisten Donald Trump för en president-valrörelse där Hillary Clinton ska
attackeras för att hon är kvinna. ”Hon hade inte ens haft fem procent av rösterna om hon hade varit man” säger Trump.
Hillary Clinton har i decennier varit måltavla för en häxjakt där sexism och kvinnohat varit centrala komponenter. Nu låtsas alltså Donald Trump att hennes kön är en fördel för henne.
Som kvinna blir man kluven när man hör detta. En del av en vill dunka huvudet i väggen och skrika. En annan luta huvudet bakåt och gapskratta åt vansinnet.
Men hur kvinnor reagerar på detta budskap är oviktigt. De är inte målgruppen.
Kvinnor är sällan det i dag i politiken.
Det är högerpopulismens tid i Europa och USA och det är män som röstar på högerpopulister. Det är dessa män vi är besatta av.
Titta bara på Sverige. I snart tio år har den svenska politiska debatten handlat om Sverigedemokraterna och deras väljare.
Hur ska dessa gåtfulla karlar lockas tillbaka till rimligare partier? Vad är de oroliga för? Hur mår de egentligen? Vad kan vi göra för dem?
Inte alls oviktiga frågor. Tvärtom.
Men det finns faktiskt fler väljargrupper. Och fler intressen.
I helgen håller Vänsterpartiet kongress. Jonas Sjöstedt har ställt ultimatum om vinster i välfärden och vill utmana Miljöpartiet som bästa klimatparti.
Inte oviktigt det heller. Men det är något som saknas i analyserna som skrivs både om socialdemokratins kris och om varför Vänsterpartiet inte lyckats växa mer.
Vänsterpartiet gjorde sina bästa val sedan kriget 1998 och 2002. Då var Gudrun Schyman partiledare och hon hade kvinnorna i fokus. Undersköterskorna, sjuksyrrorna, fattigpensionärerna. Hon pratade om deras arbetsvillkor och om patriarkatet. Hon fick klass och kön att hänga ihop.
Vem gör det i dag? Inte Gudrun Schyman i sin nya roll som partiledare för Feministiskt initiativ i alla fall. Fi har blivit ett parti som låtsas att feminism går att avpolitisera, vilket Kristina Lindquist konstaterade i Dagens Nyheter i helgen i en recension av boken ”Feminism som partipolitik”.
Men kvinnokamp utan klassanalys mobiliserar inga massor.
Även Socialdemokraterna verkar besatta av män. Tittar man på partiets låga opinionssiffror så beror de till stor del på att man tappat yngre och kvinnliga väljare. Talar man med centrala företrädare är det inget som någon verkar bry sig särskilt om.
Det borde de göra.
I stället för att enögt stirra på SD-männen borde arbetarrörelsen rasa över saker som de delade turerna i hemtjänsten. De som gör att många av välfärdens viktigaste personer går på ett pass tidigt på morgonen, försöker stressa hem en stund mitt på dagen och sen börjar jobba igen på eftermiddagen. De som gör en människa sjuk och livet i stort sett omöjligt.
Jag vet inte hur länge S har lovat att få bort detta vidriga system – senast i valrörelsen 2014 var det väl ett löfte. Men efter valen finns det aldrig pengar.
Eller fundera en stund över haveriet i förlossningsvården i Stockholm, kvinnors pensioner eller vad de ökande sjukskrivningarna beror på.
I boken the Terror Myth som kom 2008 beskriver den amerikanska för-fattaren Susan Faludi hur åren efter attackerna på World Trade Center bar med sig en backlash mot feminismen i USA. Det var krig och fanns inte utrymme för dåliga samveten och klagande kärringar.
Inte i politiken, och inte i media.
Det vi ser i Sverige i dag är som ett eko av det. Den politiska debatten handlar om saker som Anders Ygeman, stängda gränser, terrorlagar och kamp mot islamistisk radikalisering.
Men då liksom nu glömmer vi något viktigt.
Kvinnorna finns där ändå.
Trots all gratis media han får så kommer Donald Trump med största sannolikhet att förlora i presidentvalet. Inte för att han har misslyckats hos männen.
Utan för att han struntar i kvinnorna.
I helgen skrev USA-kännaren och journalisten Martin Gelin på Facebook om den armé som bär Hillary Clintons kampanj:
”Eftersom Hillarys stödtrupper varken är gapiga rasister eller idealistiska collegeungdomar utan lågmälda äldre kvinnor så verkar inte nyhetsmedierna tycka att de är intressanta”.
Om Hillary vinner, så kommer det att vara på grund av denna armé av osynliga kvinnor.
Jag tänker på Sverige och att det är kvinnornas arga och envetna krav på barnomsorg, äldrevård och rättvisa som byggt en av världens mest framgångsrika ekonomier. I dag får de frågorna inte ens plats i debatten.
Kvinnorna i välfärden orkar inte sitta uppe på nätterna och näthata eller tjafsa på twitter. De kämpar på. Och varje gång man skriver om dem fylls mejlkorgen av trötta och arga tack.
Ett samhällsbygge som börjar i vreden över undersköterskans villkor eller morsan som försöker få ihop heltidsjobb, familj och omsorg om sjuka föräldrar kan inte hamna fel.
Att ingen i Sverige utnyttjar den politiska kraften hos dessa kvinnor är faktiskt vansinne.
Någon kanske borde starta ett parti för dem.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.