S behöver facket snarare än tvärtom

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är ingen självklarhet att LO och socialdemokraterna ska uppträda som siamesiska tvillingar i samhällsdebatten. I alla fall inte om man frågar LO-medlemmarna själva. För femton år sedan ansåg sex av tio att samarbetet mellan fack och parti borde fördjupas, eller i vart fall fortsätta på samma sätt.

I dag är det bara lite mer än fyra av tio som svarar samma sak. Också de som tycker att LO bör bryta med partiet har paradoxalt nog blivit färre. Däremot har andelen som inte vet vad de ska svara nästan fördubblats.

Det framgår av den senaste rapporten i serien Röster om facket och jobben som LO presenterade nyligen. Rapporten som framför allt handlar om engagemang och arbetsformer i fackföreningsrörelsen är en påminnelse om den svenska fackföreningsrörelsens styrka. Det är ett av demokratins fundament som träder fram.

Tillsammans har förbunden i LO, TCO och Saco närmare 400 000 förtroendevalda, en folkrörelse i sig själv. De representerar nästan fyra miljoner medlemmar i arbetets vardag. Av LO:s medlemmar säger åtta av tio att de känner sin lokala fackliga representant och sex av tio har nyligen haft kontakt för att få hjälp eller för att påverka.

Det är långt från bilden av facket som en organisation för centrala pampar. Till skillnad från fackliga organisationer i många andra länder har den svenska fackföreningsrörelsen behållit sin styrka och ett av de viktigaste skälen är det arbete som görs av lokala förtroendevalda på arbetsplatserna.

Nu tycks alltså allt fler av medlemmarna i LO tveka om denna folkrörelse behöver ett organiserat samarbete med det socialdemokratiska partiet. Det är inte så konstigt.

Under de femton år som gått sedan LO för första gången genomförde en motsvarande undersökning har det knakat betänkligt i samarbetet mellan fack och parti. Trots att socialdemokraterna haft regeringsmakten i tolv av de senaste femton åren har politiken i allmänhet handlat om nedskärningar och marknadsanpassningar. Ofta har det drabbat LO:s medlemmar hårdast.

Förhållandet mellan ledningen i de båda organisationerna har inte heller varit oproblematiskt. Rosornas krig har snart haft lika många uppföljare som en filmsuccé med Bruce Willis. Det senaste misslyckandet där regeringens företrädare i praktiken gjorde det omöjligt för LO att ställa sig bakom en svensk anslutning till EMU är bara det senaste i raden.

TCO och Saco får knappast mindre inflytande trots att de är obundna.

Det är klart att LO:s medlemmar frågar sig vad de egentligen tjänar på samarbetet med socialdemokraterna.

I det ljuset är det konstigt att fyra av tio fortfarande menar att samarbetet borde fördjupas.

På kort sikt är det snarare socialdemokratin som behöver LO än tvärtom.

Från Wanja Lundby-Wedin och LO-ledningen finns viljan att utveckla samarbetet. Utan medlemmarnas stöd blir det dock omöjligt. Därför behöver den fackliga ledningen kunna visa konkreta resultat av samarbetet.

Ändå viktigare är kanske att fler LO-medlemmar faktiskt får chansen att delta i politiken. Precis som den fackliga styrkan måste det facklig-politiska samarbetet byggas underifrån.

Ingvar Persson