Klyftan kommer inte att försvinna själv

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

8 MARS 2012. Kvinnolöner

Vi skriver 8:e mars. Just i dag finns klyftorna mellan kvinnors och mäns levnadsvillkor med i de politiska festtalen, och

i redaktionernas planering. En dag som denna är alla – nästan – engagerade i jämställdheten.

I morgon är det vardag igen, och även om ministrar och partiledare med eftertryck brukar beskriva sig som feminister är jämställdheten förvisad från diskussionen om framtiden. Den handlar om budgetdisciplin och nya skattesänkningar, inte om kvinnors rätt till lika villkor.

På ett område står ändå jämställd­heten i centrum. Den avtalsrörelse som just nu pågår handlar om klyftan mellan kvinnors och mäns löner.

4 700 kronor mindre

Det är inte så konstigt. Kvinnor tjänade år 2010 i genomsnitt 4 700 kronor mindre än män varje månad. Bland tjänste­män är skillnaden ännu större.

Bakom de siffrorna finns olika förklaringar. Individuell diskriminering där kvinnor inte får samma löneutveckling som sina manliga kollegor. Samhället ­utanför arbetsplatsen som lägger hinder i vägen för kvinnors möjligheter.

Men framför allt återspeglar klyftan mellan kvinnors och mäns löner något annat. Att vi har en i grunden könssegregerad arbetsmarknad där kvinnor och män finns i olika branscher, och där branscher där män dominerar alltid värderas högre.

Klyftan kommer inte att försvinna av sig själv.

Det verkar inte heller spela någon roll vem som äger verksamheten. Handel och restauranger har låga löner, precis som offentlig vård och omsorg. Det tycks ­vara andelen kvinnor – inte driftsformen – som gör en låglönebransch.

Så kan vi inte ha det. Om den saken är de flesta överens. När LO förra vintern frågade människor vad de tycker om ­löneklyftan mellan kvinnor och män svarade fyra av fem att skillnaden är för stor.

Jämställdhet borde vara en huvuduppgift när lönerna ska sättas, alltså precis nu. Det säger de fackliga organisationerna att det är.

Enkelt problem – svår lösning

Det finns egentligen bara ett problem. Om förhållandet mellan kvinnors och mäns löner ska jämnas ut måste männen acceptera att kvinnorna får större löneökningar. Det är inte så lätt.

Lösningen är knappast att tillsätta nya statliga kommissioner eller att formulera nya uppdrag till myndigheter som Medlingsinstitutet.

Om vi ska få lika lön för likvärdigt arbete måste de fackliga organisationerna samverka och visa solidaritet, över förbundsgränserna och över gränserna för centralorganisationerna. Bara då går det att få tyngd bakom kraven på rättvisa och jämställda löner.

Resultaten kan dröja, men en dag som 8:e mars måste vi få se framåt.