Att Stones har spelat i 60 år ger perspektiv

Jag trodde det var sista gången 1982

Jag tänker verkligen inte recensera Rolling Stones spelning på Friends i söndags. Det har min kollega Håkan Steen på nöjesredaktionen redan gjort.

Jag ska inte heller placera in bandet i rockhistoriens geografi. Det gjorde Per Bjurman innan Keith Richards hunnit ta ett enda ackord i Solna.

Det jag kan säga är att Mick Jagger fortfarande definierar vad det betyder att vara frontfigur i ett rockband. Och att Richards leende när de klassiska riffen i Let’s spend the night together griper tag i publiken, var värd hela entrén.

Det som hände på scenen i söndags kväll kom direkt från den moderna populärmusikens nollpunkt. Liverpool eller London, pop eller rock, Beatles eller Stones.

Efter 60 år definierar Mick Jagger fortfarande vad det betyder att vara frontman i ett rockband.

”Vi har spelat tillsammans i 60 år”, sa Mick Jagger när konserten inleddes med en hyllning av trummis Charlie Watts som dog för ett knappt år sedan.
Bandet bildades 1962, ett par månader innan jag föddes.

Själv såg jag Stones första gången för 40 år sedan. De spelade på Ullevi, en häpnadsväckande händelse. De riktigt stora banden hade spelat på Scandinavium eller på Johanneshov. Att fylla landets största fotbollsarena, flera dagar i rad dessutom, var nytt.

Jag utgick från att det skulle bli det sista tillfället att se det klassiska bandet på riktigt.

Ibland tar man fel. Samtidigt förstår jag hur jag tänkte 1982. Rolling Stones kom ur 1960-talet när allt tycktes vara möjligt och ungdomskulturen stod på sin topp. I början på 1980-talet hade allt förändrats, i Sverige och ännu mer i England. Välfärdsstaten höll på att få ge plats åt marknadsfundamentalism. I stället för solidaritet och gemenskap skulle vi satsa på oss själva.

Att ett band från början av 60-talet i 20 år hade klarat att överleva konstnärligt och – i alla fall till största delen – bokstavligt var en prestation. Punken hade tagit över som rockens rebeller. Att Thåström öppnade showen i söndags kändes på sätt och vis logiskt.

Att Stones 1981 hade släppt en fantastisk skiva ändrade inte att det tycktes som en era som höll på att ta slut.

Själv köpte jag Tattoo You – på vinyl naturligtvis – i den lilla skivaffären på torget i Karlskoga.

Ett band som bildades för 60 år sedan och som fortsätter att låta fantastiskt. En konsert för 40 år sedan som fortfarande sätter spår.

För mig skapar det perspektiv.

Ett årtionde är inte någon lång tid. Inte två heller. Säkert kommer låtar som Honky tonk women och Satisfaction att spelas om tjugo år. Inte av The Rolling Stones, men av andra.

Hur musiken i övrigt kommer att låta har vi ingen aning om.
Det vi vet är att också att samhället kommer att vara helt annorlunda. Klimatkrisen, segregationen och 40 år av växande klyftor ger oss inget annat alternativ.

Följ ämnen i artikeln