Perssons midsommarlyrik

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det finns ett grönt stråk och det susar svensk skog i Perssons idévärld.

Ett tungt år, skulle Göran Persson sammanfatta tiden mellan valsegern och midsommarfriden.

”Jag har många skäl att tacka dem jag inte älskar”, skriver Perssons favoritpoet Wislawa Szymborska. Statsministern kunde förgrovat använda samma uttryck om sina samarbetspartier.

Göran Persson, så ofta kritiserad för att makten, inte idéerna, är hans drivkraft, skulle kunna längta till det ”Utopia” Szymborska skriver om: ”En ö där allting bara klarnar. Här kan man stå på bevisens grund. Den enda väg här finns är den framkomliga vägen. Buskarna bara dignar under alla svaren.”

Persson måste i stället ta sig fram på snart igenvuxna stigar för att i tid hinna övertyga folket om att EMU är Utopia, eller i varje fall en liten bit av det. Persson vill vinna väljarna genom att locka med pengar. En taktik som vännen Bill Clinton blev president på. Om Persson ska bli president i EU måste han tala om Europa, om fred och solidaritet. Inte så mycket om Myntet.

Underskattar inte ledarskap

Konkurrensen om ledarposten i EU är svag, på gränsen till obetydlig. Förr var EU-politikerna stora statsmän. Så skriver också de mest erfarna Bryssel-betraktarna. Persson vet att Kohl, Mitterrand och González försvann i korruptionsträsket och att Thatcher sparkades av sin egen regering. Han underskattar alltså inte dagens ledarskap, tvärtom allierar han sig med dem. Tony, som han säger, är den ideologiska vännen. Jacques, maktpolitikens särskilde rådgivare och Gerhard är i alla fall partivän. Och förhållandet till George är gott. Persson skulle aldrig komma på idén att som Carl Bildt skriva på upprop, riktade mot Bushs närmaste ideologer.

Persson är nöjd med sin regering, fast fem i den är opassliga till den 15 september. En av de bästa landet haft, säger han själv. Då borde ju inte den möjliga efterträdarfrågan vara så svår att lösa. Hård konkurrens gynnar det goda urvalet, som marknadsekonomer och socialdarwinister brukar säga.

Perssons egna huvudkandidater är, med stor sannolikhet, Pär Nuder och Thomas Bodström. En strid, hårdare än den om EMU, kan därmed vara att vänta.

Harpsunds sällskapsrum är dekorerat med en bokhylla, där en massa statsrådsböcker står och trängs. Persson har varit bibliotekarie. På bokryggarna kan man läsa Ola Ullsten, Birger Schlaug och också skymta några diktsamlingar av Per Ahlmark. Mycket bättre texter än hans eviga och förutsägbara debattskrik.

De tre namnen har det gemensamt att de representerar de partier Persson skulle önska samarbete med. Det finns ett grönt stråk och det susar svensk skog i Perssons idévärld. Och hans praktik är inte främmande för folkpartistisk teknokrati och liberal självförtjust präktighet.

Persson kan räkna

Här skulle Persson kunna lära något av Olof Palme, även om det lär ta emot. En gång i tiden, och i opposition, hjälpte Palme folkpartisterna till regeringsmakten. Tanken var att det skulle leda till snabb socialdemokratisk comeback. Fast folkpartiet satt kvar och Palme fick kämpa i opposition.

I Göran Perssons taktiska spel om makten och EMU har LO tilldelats en roll på avbytarbänken. Som Szymborska skriver: ”När faran lurar delar sig sjögurkan itu.... Mitt på djurets kropp öppnar sig en klyfta vars båda kanter strax tar avsked av varandra.”

Göran Persson gillar starkt LO:s ordförande men har svårt för hennes organisation. För tidigare socialdemokratiska ledare var förhållandet ofta det motsatta. Perssons maktkalkyl borde vara enkel. LO har ungefär två miljoner medlemmar. Och räkna kan statsministern.

Vi önskar Göran Persson och våra läsare en fin midsommar.

OS