Avtalsrörelsens svåraste fråga
På resterna av det som en gång var Högdalens skola regerar just nu sex eller sju grävmaskiner. En 30-tons bandgrävare angriper det som en gång var gymnastiksalen. En annan lastar betong, uppriven asfalt och jord på en lastbil och på framsidan har en hjulgrävare öppnat ett schakt. Det är bråttom. På kvällarna badar gropen i grävdamm och skenet från strålkastarna.
Här rivs kanske inte för att få luft och ljus, men i alla fall för att ge plats åt 400 nya välbehövda bostadsrätter i Stockholmsförorten. Samtidigt tänker jag att grävmaskinernas arbete i elljuset symboliserar den svåraste utmaningen i vinterns avtalsrörelse. Den handlar kanske inte om jämställdheten. Grävmaskinerna i Högdalen är nämligen inte ensamma. Runt våra städer reser sig lyftkranar och arbetsbodar. Det byggs på varje ledig plätt, och mer krävs. Mycket mer. Då behövs byggnadsarbetare.
Ovakos valsverk hemma i Hällefors ska läggas ner och 150 jobb försvinner. I Göteborg varslade SKF om att 160 anställda ska bort. Efterfrågan på tunga kullager i Kina och USA räcker inte till. Sandvik säger upp 60 anställda i Sverige, och i förra veckan meddelade BAE Systems att 130 personer ska bort från Löfvens gamla arbetsplats Hägglunds i Örnsköldsvik. Och det är bara exempel. Det finns delar av tillverkningsindustrin som har fulla orderböcker och nyanställer. Men för stora delar av exportindustrin går det trots allt trögt just nu. Världsekonomin vill inte riktigt ta fart och då är det svårt att sälja stål, malm, industrimaskiner eller elkraftsledningar.
Den svenska ekonomin går i otakt. Mitt i detta ska alltså fack och arbetsgivare förhandla om lönerna för över tre miljoner löntagare. I praktiken kommer lönerna att påverkas för nästan alla. I förra veckan upprepade ledarna för industrifacken att exportindustrin måste bestämma löneökningstakten eftersom den påverkar Sveriges konkurrenskraft. Alla håller egentligen med. I alla fall i princip. Trots att LO-förbunden häromveckan misslyckades med att komma överens finns det en långsiktig uppgörelse om industrinormen. Arbetsgivarna har inför årets avtalsrörelse – efter tuffa interna förhandlingar – enats om att behålla modellen. Och staten, genom Medlingsinstitutet, förväntar sig att inga löneökningar ska hota industrins konkurrenskraft. Ingen i löneförhandlarnas trånga värld är riktigt nöjd, men ingen har å andra sidan lyckats hitta på en bättre förhandlingsordning.
Sedan var det ju verkligheten, och grävskoporna i Högdalen. Byggavtalet löper ut den sista mars, precis som Teknikavtalet.
Ungefär då kommer vi att veta om de senaste femton årens lönebildningsmodell klarar av utmaningen.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.