Hugo Chavez – en latinsk folkhjälte

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-17

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I de eländiga fattigkvarteren i Caracas arbetar runt 13 000 kubanska läkare och sjuksköterskor. På de slitna idrottsplatserna lyssnar ungdomar till råd från kubanska tränare.

Hugo Chavez, Venezuelas president, byter instruktörer och vårdpersonal mot olja. 53 000 fat skeppas dagligen till Kuba som tack.

Den enklare propagandan från höger jämför Chavez med Fidel Castro. Diktaturen väntas växa upp i de många tiotusentals föreningar och kvartersorganisationer som, enligt klassisk vänsterpopulism, står i direkt förbindelse med landets ledare, El Comandante.

Castro skulle inte för många timmar accepterat den massiva högerpress som dominerar Venezuela eller fundera över att skriva in ”demokratisk revolution” i sin författning. Chavez, två gånger vald till president, ställde sin makt på spel i söndagens folkomröstning. Han lovade avgå om oppositionen mot hans styre samlade majoritet. Rörelsen för den Femte Republiken, Chavez politiska organisation, vann överlägset.

Presidenten har mäktiga motståndare – storföretagare, högerpartier, mediemagnater, korrupta fackliga ledare och ett förfallet socialdemokratiskt parti. Förre statschefen Carlos Andrés Pérez sa att Chavez borde dö som en hund. Oppositionen kunde, försäkrade han, erövra makten genom våld. Parlamentet skulle stängas. Ett chilenskt exempel, för övrigt prövat för två år sedan i Venezuela och, som i Chile-fallet, med stöd från USA.

I ett fyrtiotal år turades socialdemokrater och kristdemokrater om att berika sig på landets väldiga oljetillgångar. Majoriteten av folket drevs in i djupaste fattigdom. I kampen mot den har Chavez byggt sin politik: ”De tio uppdragen”. Tre miljarder dollar från oljeindustrin slussas in i sådant som hälsovård för de fattiga, alfabetiseringsprogram, offentliga arbeten, omfördelning av jord, kooperativa företag. Programmen, som ännu inte suddat ut så mycket av det sociala eländet, kunde före folkomröstningen fyllas på, tack vare de växande olje-inkomsterna.

”Chavez no se va”(Chavez ger sig inte i väg) lyste det från banderoller när presidentens hundratusentals fattiga anhängare demonstrerade. Parollen rymmer också desperation. Venezuelas fattiga måste vända sig till en man som ibland ekar gammal peronism och som inte drar sig för att styra patriarkalt och auktoritärt. Fast i uppror mot gamla hierarkier och kleptomaner.

Oljan är landets välsignelse och förbannelse. Oljepengar för reformer eller för den rika eliten? Oljan hämtar hem 70 procent av exportinkomsterna och skapar 25 procent av BNP. Kampen om oljan blir därmed till en kamp om staten. Chavez har för tredje gången vunnit den striden. Hans huvudfiender är nu den 25-procentiga arbetslösheten, den ekonomiska stagnationen och, kanske, de oerhörda förväntningarna från de fattiga. Ännu är det långt till Chavez politiska program: ”Humanism, självstyre och konkurrenskraft”.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln