U-länder betalar sjukvård i väst
För ett par decennier sedan följde jag en svensk plastikkirurg i Moçambique. I svårt nedslitna lokaler och ett minimum av hjälpmedel opererade han män och kvinnor, som fått kroppsdelar bortskurna av kontrarevolutionära soldater.
Den gamla portugisiska kolonin behövde läkarhjälp från utlandet. Kolonialismens elit hade flytt och praktiskt taget inga afrikaner hade fått medicinsk utbildning.
Sedan den tiden har läkar- och vårdutbildningen vuxit sig starkare. I Zimbabwe genomgick 1 200 medicinsk utbildning under 90-talet. Av dem finns endast 360 kvar i landet. Hälften av läkarna i Etiopien, Ghana och Zambia har emigrerat.
USA, vars vårdapparat redan nu till en fjärdedel rekryterar utlandsutbildade, kommer att öka importen. Sverige gör detsamma, ännu i blygsam skala.
Läkaren och universitetsläraren Dominique Frommel beräknar att u-länderna genom denna export av högutbildad personal subventionerar den rika världens vård med fem miljarder kronor per år.
Världshälsoorganisationen WHO ställde inför millennieskiftet som mål att det skulle finnas en läkare per 5 000 invånare. Vägen dit är extremt lång. I västvärlden finns en läkare per 500 invånare, i de 25 fattigaste länderna är motsvarande sifferkombination 1 per 25 000.
WHO gör det för liberala ekonomer överraskande konstaterandet att ekonomisk tillväxt inte är en grundförutsättniing för god hälsa. Däremot är kvalificerad och spridd hälsovård fullkomligt strategisk för att åstadkomma ekonomisk utveckling.
Hälsovårdens oändliga klassskillnader växer genom läkemedelsbolagens patenträtter, prispolitik och relativa ovilja att utveckla läkemedel anpassade till den fattiga världens grundbehov. Marknaderna där är så att säga utrustade med för svag köpkraft.
Vid biståndskonferensen i Monterrey ställdes i utsikt att antalet malariasjuka ska halveras till år 2010, tuberkulossjukdomar reduceras med 85 procent till 2005 och barnadödligheten gå ned med två tredjedelar. Kostnaderna skulle uppgå till mindre än en bråkdel av de miljarder u-länderna häller in i de rika ländernas vårdapparater.
Få föreställer sig att det skulle vara möjligt eller rimligt att hindra de fattiga ländernas vårdutbildade att söka sig till väst. Kanske borde ändå de som i frihetens missbrukade namn jublar över invandring av högutbildade från den fattiga världen dämpa sig en aning.
I dagarna rapporteras om socialt och ekonomiskt sammanbrott för den liberala biståndspolitik som Världsbanken och Valutafonden hittills fört. Sjukvård och medicinska tjänster måste frigöras från det primitiva marknadssystemet. Internationella organisationer, särskilt WHO borde, som Frommel skriver, skapa globala överenskommelser som ställer bestämda villkor för import av läkare och som åtminstone antyder en utveckling där rätten till hälsa och vård följer FN-stadgan.