Även terrorister är faktiskt människor
Prefekt Pierre N’Gahane har pigga ögon och ett lätt ironiskt leende. Han är högste chef för Frankrikes arbete mot radikalisering och jobbar under inrikesministeriet. Jag träffar honom på konferens med Folk och Försvar i Paris.
Sedan 2014 förebygger han så kallade ”jihadresor” till organisationer som al-Qaida eller Islamiska staten.
Enligt N’Gahane är det tydligt vilka som ligger i riskzonen. Fattigdom, sociala problem, religion eller bristande integration kan bidra men är inte huvudorsaken.
I stället handlar det om personer som misslyckats med det mesta i livet, småbrottslingar, knarklangare, gängkriminella som ofta kommer från trasiga familjer. Ingen av de fem terrorister som begått attacker i Frankrike på senare år hade exempelvis kontakt med sin far.
– De faller ner i ett hål, de ser ingen utväg. Valet kan stå mellan självmord, droger eller jihad, säger Pierre N’Gahane.
Dessa personer är väldigt sårbara för påverkan och terrorgrupperna är skickliga på att söka upp dem, främst via nätet. De erbjuds ett alternativ som ger mening åt tillvaron, revansch, status och möjlighet till ett nytt liv.
Rekryteringen leder tankarna till hur religiösa sekter normalt arbetar.
De som finns i riskzonen är inte bara unga män med rötter i Nordafrika, som ofta är bilden i media. Ungefär 40 procent har konverterat och 34 procent är kvinnor.
Ingen blir terrorist ensam eller över en natt. Enligt N’Gahane följer de en stegvis utveckling: radikalisering – extremism – terrorism. Men mönstret går att bryta.
För att nå människor så tidigt som möjligt har Frankrike infört ett nationellt hjälpnummer dit exempelvis anhöriga kan ringa om någon ligger i riskzonen. Samhället erbjuder då rådgivning och avprogrammering, lite enligt samma metod som man kan rädda människor från andra sekter.
Polisen kan även ta någons pass i upp till sex månader för att hindra dem från att ändå resa under tiden.
Avsikten är att ge folk ett bättre ”erbjudande” än vad de får av jihadistgrupperna.
I danska Århus har man gått ett steg länge. Där samarbetar myndigheter och det lokala civilsamhället för att hindra att folk ger sig av men även för att återintegrera dem när de kommer tillbaka.
Tanken är i grunden den samma: att ge människor ett socialt sammanhang, att inte låta dem falla handlöst.
Det intressanta med N’Gahanes metod är att den utgår ifrån att hitta de individuella, mänskliga, skälen som ligger bakom radikaliseringen, inte bunta ihop eller stigmatisera grupper.
Även terrorister är människor och går att påverka. Men då måste man bekämpa både terrorismen i sig och de bakomliggande orsakerna till att människor dras in i detta.
Liknande förslag har diskuterats i Sverige men just nu verkar samtalet ha kört fast samtidigt som antalet jihadresor fortsätter öka.
Det duger faktiskt inte.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.