Det känns inte som att Kristersson har så roligt

Han framstår som en ”one-trick pony”

Anders Lindberg

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Ulf Kristerssons tal på Nationaldagen hade nog passat bättre som valtal för sex månader sedan. Eller från ett helt annat parti ännu längre tillbaka i tiden.

Han pratade om dom istället för vi. Dom som gör fel.

”Det här gör Sverige unikt – på ett dåligt vis” var temat.

Själv såg statsministern mest trött ut.

Man kan självfallet fira nationaldagen på många sätt, men talet gick ut på att förklara för en stor del av Sveriges befolkning varför de är en samling sopprötter. ”Straffpredikan” är ordet jag kommer att tänka på.

”Toleransen i vårt land ska vara stor. Men vi får aldrig vara toleranta mot intoleransen.” sa han.

Så är det naturligtvis, men de statsministern pekade ut som ”intoleranta” var de maktlösa. Och lösningen var inte att öppna upp och bjuda in dem som står utanför till gemenskapen.

Att 2023 hålla ett tal om intolerans utan att nämna rasism, hatbrott och diskriminering på arbetsmarknaden av invandrare är faktiskt helt makalöst.

Istället är Ulf Kristerssons bärande idé för att hålla ihop Sverige att det ska bli svårare att bli medborgare. Han kopplade i sitt tal i princip alla landets problem till invandring.

”Sverige kan vara ett knepigt land att komma in i, med värderingar som ligger rätt långt från många länder i Asien och Afrika” sa statsministern.

Självklart skiljer värderingar mellan olika delar av världen. Självklart måste vi kunna prata om det. Men retoriken smakar som dyigt vatten i en halvt uttorkad insjö.

Sanningen om svensk integration är att miljoner människor kommit till Sverige, arbetar, lever som folk gör mest och bidrar med sin del av den mosaik som är vårt land. Sverige skulle inte klara en dag i välfärden, i industrin eller i alla serviceyrken utan dem.

Det är alla dessa svenskar Ulf Kristersson valde att dra över en kam för att bunta ihop med brottslighet, kvinnoförtryck och parallella samhällen.

På nationaldagen, av alla tillfällen.

Man fick leta med förstoringsglas efter framtidstro, hopp, gemenskap och glädje i talet.

Och jag tror tyvärr det vi såg kan vara del av en bredare strategi. SD-regeringen vann valet genom att prata om invandrare, brott och kärnkraft och de vill desperat återvända till dessa frågor.

Men svenska folket verkar inte så lockade, så Kristersson tar nu alla chanser som bjuds att byta ämne. Samtidigt håller de stora nedskärningarna i välfärden på att segla upp som mandatperiodens stora fråga.

Enligt Sveriges kommuner och regioner, SKR, budgeterar i år var sjätte kommun och 17 av 21 regioner med underskott. Inför vårbudgeten krävde de omedelbara besked om ytterligare höjda statsbidrag för kommande år.

Om inget görs väntas underskotten i kommuner och regioner redan 2024 bli hela 24 miljarder. Det är obegripligt mycket pengar. De demonstrationer som lärarfacket börjat dra igång mot nedskärningar runt om i landet ger sannolikt en försmak av vad som väntar.

I Stockholm deltog 2500 lärare i protester utanför Stockholms stadshus.

– Vi riskerar ju en fullskalig katastrof i skolan, så det är glädjande att så många slöt upp och visade både sitt stöd och sin frustration, sa Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande i Sveriges lärare.

De som kommer att drabbas hårdast är de barn som behöver skolan mest, har särskilda behov eller trasiga hemförhållanden. På riksnivå krävs ett tillskott på 12 miljarder bara till skolan och i Stockholm saknas 250 miljoner.

Det går en rak linje från Elisabeth Svantessons budget till de neddragningar i skolan många barn och föräldrar kommer att möta i höst och ännu värre under nästa år. Regeringen tänker fortsätta dra ner.

Samtidigt läcker elevernas pengar till personer i regeringens närhet. Som den tidigare moderata tjänstemannen Anders Hultin som driver skolkoncernen Watma, kanske mest känd för att ha lagt pengarna på att köpa en våffelstuga i Åre.

Eftersom skolministern själv har bakgrund som skollobbyist lär detta knappast ändras så länge denna regering sitter kvar.

För många elever kommer detta sluta i katastrof när fler blir hemmasittare eller helt enkelt ger upp. Svensk skola, en gång juvelen i välfärdens krona, har blivit en internationell pinsamhet.

Kanske inte så konstigt att Ulf Kristersson vill prata om annat.

Och skolan är bara ett av flera områden där det nu kommer att sparas. Sjukvården ser ut att stå inför ett stålbad. Politikerna i stora regioner som Stockholm, Västra Götaland och Skåne varnar över partigränserna för stora konsekvenser för patienterna.

Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg står inför det tuffaste ekonomiska läget i sin historia, konstaterar den socialdemokratiska ledningen.

”Utan statlig hjälp väntar tuffa nedskärningar” skriver M, L och KD i Region Skåne och kräver att Elisabeth Svantesson öppnar kassakistan.

Det känns inte som att Kristersson har så roligt längre. Sedan valet har debatten mest handlat om det försenade elstödet, höjda priser på det mesta och en hel radda svikna vallöften.

Jag kan på ett mänskligt plan förstå att statsministern då vill återvända till att prata om invandring, trots att vi nästan inte har någon invandring längre. Men han framstår samtidigt som en one-trick pony.

Som bara kan prata om en sak.

Men nedskärningarna i skolan och sjukvården är inte invandrarnas fel. Inte heller att vi ser ut att få sämst tillväxt i hela EU och att arbetslösheten ökar. Eller att matpriserna gått upp omkring 20 procent. Eller att räntorna på bolån skenat.

Att dom i regeringen helst vill sopa allt detta under mattan gör nog också Sverige unikt – på ett dåligt vis.