Så krossades Åkessons systerparti i Danmark

Bryggeriarbetaren Arne höjer sitt ölglas

Susanna Kierkegaard

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Publicerad 2023-05-11

helskärm

KÖPENHAMN Det är första maj, klockan är halv nio och på den lilla gården vid Arbetarmuseet i Köpenhamn öppnar strax baren. Bartendern Kurt Thinter, 62, torkar av sin mobila bardisk. Han har ingen bakgrund i partiet, han råkar bara jobba i museets café. Om en halvtimme kommer statsminister Mette Frederiksen hit.

– Hon är okej. Men arbetarbiten i Arbetarpartiet är borta, säger Kurt.

helskärm

Efter nyvalet i höstas bildade Socialdemokraterna en blocköverskridande minoritetsregering med högerpartierna Venstre och Moderaterne. De flesta jag talar med är överens om att partiet gått åt höger under en längre tid.

I Sverige är Mette Frederiksen känd för sin stränga invandringspolitik och hårda tag mot kriminaliteten. Magdalena Andersson verkar ha sneglat mot grannen i söder. Under valrörelsen var det mycket i Socialdemokraternas retorik som påminde om Mette Frederiksens linje. Man ville inte ha något ”Somalitown” och skulle vända på varje sten för att komma åt gängen. Även Ulf Kristersson ville ha ”danska straff för svenska brott”.

Men här var det aldrig aktuellt med någon blocköverskridande regering.

När Mette Frederiksen kliver upp på scen på Arbetarmuseet river hon av de obekväma ämnena direkt. Först facktoppen Lizette Risgaard som avgick efter anklagelser om sexuella trakasserier för mindre än 24 timmar sedan. Sedan konflikten med facket om avskaffandet av ”den stora bönedagen” som röd dag, som gjort att Socialdemokraterna inte får tala på den stora scenen senare under dagen.

Och till sist högersvängen.

– En socialdemokrat, en från Venstre och en moderat går in på en bar. Bartendern säger – är det här ett skämt?

Den stora salen inne i Arbetarmuseet är knökfull. Det bjuds på kaffe och ostsmörgås, stolar skrapar mot träparketten när folk reser sig upp för att varva talen med klassiska arbetarsånger.

Laura Rosenvinge, 28, är värd för evenemanget. Efter ett halvt liv som aktiv i Socialdemokraterna jobbar hon nu heltid som kommunpolitiker. Hon sitter i socialnämnden och är partiets talesperson för sociala frågor i Köpenhamn.

Hon har en annan bild av den danska kriminalpolitiken än den som sprids i Sverige. I Köpenhamns kommun finns det en sak alla partier är överens om – budgeten för projektet ”Säker stad”. Den kommer det inte på fråga att skära i.

Och pengarna läggs inte på fler poliser.

– De går till fritidsgårdar och aktiviteter för de unga. Det är lokala projekt i utsatta områden, ibland sådant som att bara äta tillsammans. Och nattvandrare som hjälper unga som är ute på kvällarna. Vi har ett helt sekretariat som jobbar med det här.

Danmark har haft visitationszoner sedan 2004. För ett år sedan inrättades en visitationszon i förorten Husum där Laura själv har vuxit upp.

– Jag och största delen av partiet stöttar det. Men man får inte ta lätt på vad en visitationszon gör med människor.

Det finns en ilska i partiet över regeringens hårda retorik, snarare än det politiska innehållet. Martin Dober, 28, är en av dem som tycker att reformerna varit bra, men att tonen mot utsatta grupper varit för aggressiv.

– Det är nog mycket man gjort rätt i Danmark som skulle fungera i Sverige också. Men man kan ha politiken utan retoriken, säger Martin.

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har gått från att vara näst största parti med 21 procent av rösterna i Folketingsvalet 2015 till 2,6 procent i höstas. Det är lätt att dra slutsatsen att Socialdemokraternas hårdare framtoning haft med saken att göra.

Men idag är det inte partierna högerut som bekymrar Socialdemokraterna. Den stora utmaningen är relationen till facket och arbetarna.

De första åren med Mette Frederiksen minns de flesta som en vänstersväng. Regeringens stora reform var ”Arnepensionen”, döpt efter bryggeriarbetaren Arne Juhl. Med den får arbetare som jobbat länge gå i pension tidigare än de tjänstemän som utbildat sig.

Laura Rosenvinges förslag för att vinna tillbaka förtroendet från facken är att fortsätta på det spåret – att verkligen hålla löften och leverera fler reformer i stil med Arnepensionen. Det handlar till exempel om att stärka yrkeshögskolorna, som blivit lovade mer resurser. Arbetsmiljön i välfärden är också ett stort problem.

Köpenhamns överborgmästare Sophie Hæstorp Andersen, 48, har liknande idéer. Stadens främsta problem är bristen på bostäder folk har råd med – utan dem går det inte att lösa välfärdens problem.

– Vi vill att personal till förskolan och primärvården ska komma hit och arbeta, men de har inte råd att bo i stan.

helskärm

Till slut avgår första maj-tåget från Arbetarmuseet till Fælledparken. Parken påminner om en festival och organisationer, partier och foodtrucks trängs på den stora gräsytan.

Längst in i Socialdemokraternas tält står en man iklädd svart friluftsjacka med en starköl i näven. Det är Arne, bryggeriarbetaren som namngav Socialdemokraternas pensionsreform. Då och då går någon fram till honom för att ta en selfie. Hans leende avslöjar en saknad framtand.

Arne började jobba redan som 16-åring. Nu är han 63 år och ser fram emot att sluta arbeta. I februari 2024 händer det äntligen – tre år tidigare än om pensionsreformen inte funnits.

– Nästa gång vi firar första maj har jag gått i Arnepension, säger han och höjer ölglaset.

Borde de svenska socialdemokraterna ta efter de danska? Är Arnepensioner något för svenska arbetare? Berätta vad du tycker!

Livechatten med Susanna Kierkegaard börjar 09.00 men du kan skicka in inlägg redan nu.