Vänsterns hopp heter Zapatero

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Jag är den förste demokratiske premiärministern som upplevt en spansk vinst i fotbolls-EM, sa José Luis Rodríguez Zapatero och kramade om målvakten Iker Casillas, uppvuxen i ett av Madrids arbetarkvarter.

Fotbollsfesten firades på Plaza de Colón mitt i Madrid. I går flyttade sig Zapatero och hans parti en liten bekväm sträcka till Kongresspalatset, nästan granne med Real Madrids hemmaarena. PSOE, det spanska socialistpartiet, håller sin 37:e kongress. Det 129-åriga partiet räknar drygt en halv miljon medlemmar och skriver in allt fler cyberaktivister i partiet.

Zapatero, för närvarande den europeiska vänsterns ende framgångsrike ledare, fortsätter den grundläggande modernisering och demokratisering som inleddes av Felipe González men avbröts av högerledaren José Maria Aznar.

”Jag är feminist”, säger Zapatero och lägger till att graden av jämställdhet också mäter civilisationen i ett samhälle. Hans regering har kvinnlig majoritet. Från den effektivt radikala vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, till 31-åriga Bibiana

Aido som sköter jämställdhetsministeriet och Carme Chacón, försvarsministern som höggravid möblerade om bland generalerna.

Filmaren Pedro Almodóvar var en gång La Movidas (den stora festens) uttolkare. Det var under González första regeringsperiod.

Numera kan regissören hjälpa till att förstå Zapateros ideologi: uppgörelsen med den bigotta sexualiteten, den katolska hierarkins makt och gestaltningen av den kvinnliga frigörelsen. Almodóvars genombrottsfilm skildrade ”kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.”

Från mina år i Spanien påminner jag mig tidiga morgnar när jag på väg till jobbet mötte trötta, vänliga men något skrämda transvestiter. De kan kliva fram ur underjorden nu. Socialisterna har givit dem upprättelse och mot kyrkans och högerns massiva motstånd garanterat rätt till samkönade äktenskap och till adoption.

I senaste valet mobiliserade prästerskapet mot socialisterna, också för att få behålla rätten till kristen förkunnelse i skolorna. De höga biskoparna förlorade och med dem högeroppositionen. Religionsfriheten tryggades mot det som på Franco-tiden kallades los poderes fácticos (de verkliga makthavarna).

Socialistkongressen kräver, också mot högern, att invandrare ska få rösträtt. En logisk följd av den spanska öppenheten. Fyra miljoner invandrare har strömmat in det senaste decenniet; de flesta har fått uppehållstillstånd: ”Att legalisera flyktingars och invandrares villkor är den bästa metoden att gynna integration”, kan man läsa i kongressdokumenten.

Socialistregeringens moralradikalism och ekologiska allvar skaver mot två hot: ekonomins plötsliga sönderfall och separatism inom landet. Tillväxten sjunker drastiskt och arbetslösheten kan snart räknas i tvåsiffriga tal, högst inom EU. Zapatero måste, redan under kongressen, lämna recept mot krisen.

I Katalonien och än tydligare i Baskien håller den gamla självstyrelsen på att utvecklas till separatism. Baskerna vill, mot konstitutionen, driva fram folkomröstning om oberoende. Katalanerna vill i praktiken reducera spanskan (castellanskan) till ett tilläggsspråk.

Socialisterna, i motsats till högern för avancerad decentralism och federalism, håller fram en möjlig kompromissformel: ”Ett Spanien enade i mångfald”. Som fotbollslandslaget.