Miljontals läsare kan vinnas på radikala kampanjer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En brittisk journalistbekant delade ut råd: Man måste ta ledigt från politiken och nyheterna en vecka då och då. Jag bestämde mig omedelbart för några dagar med bara film, utställningar och musik. Det började med den nya brasilianska filmen Guds stad, en stark skildring av ungdomsvåldet i en av Rios mest eländiga förorter. Våldet vräkte sig över oss. Småbarn avrättade blixtsnabbt rivalerna i andra ungdomsgäng. Blodet rann, sjaskiga knarksprutor virvlade förbi. Filmen upplöstes i massmord.

Jag fortsatte med Scorseses Gangs of New York. Slaktknivarna skar genom svinkött och människor. Apokalyptiska scener fyllda av mördade människor slungades ut mos oss.

Årets verkliga konstevenemang handlar om aztekerna. Starka färger, besynnerliga gudar och så mot slutet, begravningar, arrangemang för människo-offer och straffande skräckfigurer.

Försvann bortåt Queen Elizabeths lokaler för att lyssna på modern musik. Svåra disharmonier, klagande stråkar, jämrande harpor och så ett estradsamtal om ångesten i vår civilisation.

Lika bra att återgå till det vanliga politiska vardagsvåldet och krigsförberedelserna.

Jag hämtade punktligt tidningshögen hos indiern. Liberalerna är pålitliga, i Storbritannien. Independent fyllde större delen av första sidan med en stenhård antikrigsledare. Liberalernas partiledare fördömde kriget, ”något som vi är på väg att släpas in i mot vår vilja”. Guardian, liberal med vänsterprofil, skriver att kriget är galet, därför det försvagar den demokrati som vi sägs kämpa för.

Daily Mirror, kvällstidningen till vänster, har förvandlats till pamflett mot kriget. NO WAR står det överallt och läsarna får skicka in protestbrev mot Blair och Bush. Hundratusentals skriver på. Fredsaktivister dekorerar sig med Mirrors upprop.

Mirror har utnämnts till årets tidning i England. Sånt går att lära av. Man kan vinna miljoner läsare, trovärdighet och priser på stenhårda, radikala, politiska kampanjer.

Vilken svensk kvällstidning vågar sig på något sådant?

En brittisk lord med anor från feodaltiden i Nordirland bjöd på middag i överhusets överraskande rödmålade, budoarliknande matsal. Vi svängde förbi foajén, där det som kallas vanligt folk trängdes för att få tala med sin parlamentsledamot. Högtalaren ropade efter Glenda Jackson, en gång framgångsrik skådespelare numera labourpolitiker till väns-ter. De flesta hade kommit för att kräva riksdagsmedlemmarnas nej till kriget.

Jag följde debatterna en stund. Snabba, skarpt formulerade ordstrider mellan Blair och det som finns av opposition.

Hade hört att talmannen Björn von Sydow vill att det ska låta likadant i den svenska riksdagen.

I torsdags, hemma i Sverige, hörde jag den fryntligt myndige von Sydow annonsera denna nya debattform. Partiledare och vikarierande sådana ställde fyrkantiga, propagandistiska och illa formulerade frågor till Göran Persson. Ungefär lika kul som alla kåserier om Gudrun Schyman. Under veckan la jag märke till att det allra roligaste en kåsör kan komma på är att skriva ordet ”kulturnisse”. Vi väntas gapflabba också när det upprepas för åttiosjunde gången.

Göran Persson var uppenbarligen i bättre form när han talade till de svenska diplomaterna.

Världsläget är förändrat sa han. Förr demonstrerade vi för Vietnam, numera är vi väl överens om att ”Vietnam är en svinaktig kapitalistdiktatur”.

Ambassadörerna diskuterar ännu om Persson, som vanligt, skämtade.

Ett par nya biografier om George Bush har just kommit ut. En berättar om hur presidenten blev frälst. Han vaknade en morgon efter hårt drickande. Såg sig i spegeln och upptäckte att ansiktet var fläckat av spyor. Då föll han på knä och fann Gud.

Utmärkt, bara han kunde komma längre än till Gamla testamentet med dess ständiga krav om hämnd, krig och våld.

Olle Svenning