Reinfeldt är som en butter 12-åring
18 MARS 2012. Sönderregerad
I helgen samlades Moderaterna till bolagsstämma i Örebro. På plats fanns, förstås, partiledaren Fredrik Reinfeldt. En snuvig och gapig Reinfeldt försökte i sitt linjetal på fredagen lösa arbetslösheten genom siffertrixande. Det stora samhällsproblemet i dag är, enligt Moderaterna, att folk inte litar på Moderaternas statistik.
Reinfeldt sa en gång att han går sida vid sida med folket, vars förtroende han bär. Det är ett uttalande präglat av ett högstämt allvar som man bara hittar hos riktigt stora härskare. Tänk på Ludvig XIV:s ”Staten det är jag” eller Napoleon I:s ”Jag är en monark av Guds skapelse och ni, jordens reptiler, vågar inte ifrågasätta mig”.
Fredrik Reinfeldt är en stor härskare, åtminstone om man frågar honom. Och det gör ju svenska medier då och då.
I slutet av februari tilläts tidningen Expressen träffa statsministern och han passade då på att analysera sina motståndare: ”Jag är nu inne på min fjärde socialdemokratiske partiordförande sedan jag tillträdde. [...] Det spelar ingen roll vem de har som ledare, kortvarigt och just där och då beskrivs de alltid som helt rätt och som väldigt svåra att besegra”. Statsministern lade också till att han ändå har ”stor respekt för den de ställer upp på andra sidan”.
Ställer upp? Man anar statsministerns självbild, han ser sig själv som en oslagbar politiker i klass med Blair, Erlander eller Kekkonen. De flesta andra ser nog i stället en trulig sjätteklassare uppflugen på en snöhög som utmanat hela skolgården i Herre på täppan. ”Kom an bara! Jag tar vem ni än ställer upp!”.
Han har redan detroniserat Göran, sänkt utmanaren Mona, fällt uppkomlingen Håkan. Nu kommer den där Stefan lubbande. Fredrik ler segervisst. Det här blir ingen match.
Men så händer något, nästan omärkbart. De andra ungarna på skolgården jublar inte lika högt. Det viskas. Är han inte rätt tröttsam, den där killen på uppe högen som pratar så konstigt? Vad betyder egentligen det här ”givet att” som han tjatar om?
Fredrik Reinfeldt må intala sig själv att han är en stor härskare, men verkligheten rår han inte på. Plötsligt lyssnar inte reportrarna lika andäktigt längre när han håller hov. Trots att han drar till med alla sina trollformler – han ”säkerställer”, ”lyssnar in” och ”tar sats i utgångspunkter” – får han inte tyst på dem.
Plötsligt måste han plocka fram sin kompis Anders Borg för att ingjuta fruktan och respekt i alla uppkomlingar som dräller runt, men inte ens det gör tricket.
Lagom till frukost kan han läsa i de borgerliga morgontidningarna att Socialdemokraterna har större förtroende i jobbfrågan och att förtroendet för honom som statsminister sjunker. Och opinionsstagnationen är sannerligen inget att jubla över.
Det här är ju ingenting som bara händer i ett vakuum. Efter sex år med ”arbetslinje” och nymoderata ministrar på departementen har det liksom blivit dags att utvärdera det politiska recept som Reinfeldt skrev ut 2006.
Hur blev det med arbetslösheten? Den har ökat. Åtta procent är arbetslösa i dag. Den svenska ungdomsarbetslösheten är långt över EU-genomsnittet. Långtidsarbetslösheten har ökat med 143 procent under Reinfeldts tid som statsminister.
Hur blev det med utanförskapet? Sverige uppvisar den största ökningen av andelen av befolkningen som riskerar fattigdom, enligt EU:s statistiskbyrå. Utgifterna för socialbidrag och antalet unga förtidspensionärer har exploderat. I dag är fler personer sysselsatta inom Fas 3 än i AB Volvo. Enligt OECD är Sverige ett av de länder där ojämlikheten vuxit som allra mest under 2000-talet.
Men Fredrik Reinfeldt vill inte prata om det. Han vill stå där på en snöhög och med bekymrad min speja ut över sin skolgård.
Förra veckan avslöjade Dagens Industri att frustrationen bland regeringens medlemmar är enorm. Tidningen citerar en källa: ”Nu handlar det om att göra minst fel innan nästa val. Fredrik Reinfeldt är väldigt tydlig i utvecklingssamtalen med ministrarna: Det är bättre att inte göra något alls än att göra fel”.
Och nog står Reinfeldt stilla, men helt komatös är han inte. Ibland är statsministern ute och varnar för visioner. Ibland skriver statsministern debattartiklar om att han ska ut och ”samtala”.
Men i skuggan av honom och trots hans stränga order händer det saker. De tre samarbetspartierna ligger farligt nära riksdagsspärren – Kristdemokraterna är parkerade under – i mätning efter mätning och de vill inte sitta still i båten.
Det är därför Folkpartiet nu öppet utmanar Moderaterna om migrationspolitiken och om möjligheten att göra vinst på att köpa och sälja skolor. Det är därför Centerpartiet blir allt mer högljudda i sina krav på att sänka ingångslönerna och skrota Las. Och det är därför Kristdemokraterna tänker motarbeta regeringen man sitter i och göra allt för att stoppa en lagändring som tillåter singelinseminationer.
2006 lovades de små borgerliga partierna guld och gröna skogar av Fredrik Reinfeldt, om de bara höll ihop med honom. Sex år senare är det bara Fredrik Reinfeldt som vunnit. Lars Leijonborg och Maud Olofsson är redan borta eftersom de inte lyckades leverera annat än usla valresultat. Hur länge överlever Annie Lööf och Jan Björklund? Och den stackars Göran Hägglund...
När Fredrik Reinfeldt beträdde scenen i Örebro gjorde han det till tonerna av schlagervinnaren Loreens ”Euphoria”, en låt som börjar med orden ”Why can’t this moment last for evermore?”.
En gång gick han sida vid sida med folket vars förtroende han inte längre bär. Han sänkte skatten och han satte åt lättingarna. Har han ens fått ett tack? Nej. Nu håller allt på att rinna honom ur händerna.
Där står han, som en frustande 12-åring, en uttröttad herre på täppan som snart inte har mycket annat kvar än minnet av hur stark han kände sig när han klev upp på snöhögen.