Västvärlden har slarvat bort den ’arabiska våren’
För tre år sedan pratade många om Berlinmuren. I brist på bättre referenser försökte vi förstå folkens uppror i Mellanöstern och Nordafrika med ord och bilder hämtade från Östeuropa 20 år tidigare.
Det var oerhört omvälvande. Från Marocko i väster till Iran i öster, från Turkiet i norr till Jemen i söder reste sig människor.
Denna vecka är det tre år sedan Egyptens diktator Hosni Mubarak tvingades avgå, den 11 februari 2011. Det var nog det närmaste en riven Berlinmur vi kom
under det som kallas den ”arabiska våren”.
I västvärlden såg vi framför oss nya demokratiska stater likt våra egna i Mellanöstern, rättsstater med respekt för mänskliga rättigheter.
Tre år senare kan vi konstatera att det mesta gått fel. Och att vi i väst bär en stor del av skulden. Upproren startade i december 2010 i Tunisien eller möjligen vid det iranska presidentvalet 2009, när regimen tvingades valfuska för att behålla makten. Men det var Egypten och särskilt protesterna på Tahrir-torget som var den arabiska vårens hjärta. För tre år sedan spreds glädjebilder över världen.
Men när sedan islamisterna vann valen, först till parlamentet och sedan till presidentposten, var entusiasmen från väst som bortblåst. I juni förra året störtade militären den folkvalde presidenten Muhammad Mursi och Egypten blev åter en militärdiktatur.
Blodbad i Libyen
Den 14 augusti genomfördes en massaker på muslimska brödraskapets anhängare och undantagstillstånd infördes.
Enligt officiella siffror dödades 638 människor men antagligen är de verkliga dödstalen betydligt högre. Där, och då, dog det sista hoppet om demokrati i Egypten.
Allt medan väst höll låg profil – USA ville inte ens kalla militärkuppen för ”kupp”.
I Libyen slutade den arabiska våren i blodbad. Den 17 mars 2011 beslutade FN:s säkerhetsråd att sätta stopp för våldet mot civila i landet. Det krävdes en omfattande militär insats, där även Sverige deltog, och dröjde till oktober innan det lyckades.
I valet 2012 vann liberala och sekulära krafter valet men läget i Libyen är fortfarande osäkert.
Om Hosni Mubaraks fall var den arabiska vårens höjdpunkt är inbördeskriget i Syrien dess djupaste förnedring. Säkerhetsrådet är lamslaget och världen har stillatigande sett på hur landet i praktiken upplösts. Efter snart tre år har minst 136 000 människor dödats. I dagarna pågår fredssamtal om Syrien i Genève men förhoppningarna är lågt ställda.
Varför blev det så här?
Ett svar är nog att själva begreppet ”arabiska våren” var feltänkt. Det är en bild som beskriver en ödesbestämd utveckling, en naturlag. Vi kan klaga på snö och is, men förr eller senare kommer våren. Och efter vår kommer sommar.
Men politik styrs inte av naturlagar.
Västs första misstag var att inte omfamna de folkliga protesterna när de började.
Det är inte för sent
För EU och USA har stabilitet i Mellanöstern historiskt varit viktigare än att stödja demokratirörelserna. Därför var väst till en början avvaktande, och när
islamisterna i land efter land vann valen, skräckslagna. Hade protesterna fått mer stöd från början skulle knappast våldet ha triumferat.
Västs andra misstag var att inte sätta stopp för kriget i Syrien redan 2011, med militära medel om så hade behövts. Det finns orsaker till att det blev så, men i efterhand är det bara att konstatera att priset för passiviteten med all sannolikhet har blivit mångdubbelt högre än kostnaden för en insats.
Det tredje misstaget var att inte tro på sina egna ideal. Demokrati är det bästa styrelseskicket, även om folket röstar fram personer man inte gillar. När islamisterna, som i Egypten, vann valen skulle man låtit dem regera. Militärkuppen hade knappast skett utan ett tyst medgivande från väst. Nu har världen i stället visat islamistiska rörelser att det inte spelar någon roll om de väljer att agera fredligt och på parlamentarisk väg. De får ändå inte regera. Det är en både felaktig, och farlig, signal.
Den arabiska våren följdes inte av sommar. Men en förändring, en rörelse, påbörjades. Tack vare satellitkanaler som al-Jazeera och sociala medier har en hel ungdomsgeneration i Nordafrika och Mellanöstern vaknat upp till insikten att politisk förändring faktiskt är möjlig.
Om ett par månader är det vår igen.
Om mönstret går igen från de senaste åren kommer gatuprotesterna att börja om på nytt.
Det är inte för sent för västvärlden att byta politik.