Politikers jobb är inte att skrämmas
Oansvarig retorik från en av landets tyngsta politiker
3 november 2015. Flyktingkatastrofen
Jag lyssnar igen på Kent Ekeroths Trelleborgstal, som hölls fem dagar innan terrordådet i Trollhättan.
”För Sverige innebär det här vår undergång”, säger Ekeroth som sitter i riksdagen för Sverigedemokraterna. ”Vi ska visa dem att nu är det dags, nu smäller det.”
Det är ett tal som hade kunnat hållas på 30-talet.
”Om jag tittar på massan så kommer jag aldrig att handla. Om jag ser den enskilda människan, så kommer jag att göra det.”
Så lyder, fritt översatt, ett känt citat av Moder Theresa.
I detta citat ryms det bästa och sämsta hos människan. Förmågan till empati och uppoffringar. Och blindheten inför massan vi inte identifierar oss med.
Människan är genetiskt programmerad att reagera snabbt och reflexmässigt på sådant som skapar starka känslor. En död treårings kropp på en strand. Ett hatfullt tal.
Vi rycker ut, vi hjälper.
Eller: blir arga och slår.
Samtidigt, och detta är paradoxen, förmår vi inte att agera kraftfullt när vi står inför massivt mänskligt lidande. Som folkmordet i Rwanda eller dagens slakt på civila i Syrien.
Men människan har inte bara förmågan att reagera snabbt och känslostyrt. Vi kan också resonera.
Om Kent Ekeroths tal och bilderna på den treårige Alan Kurdi aktiverar våra känslomässiga reflexer så är det långsammare tänkandet av annan karaktär. Det ställer krav på logik och principer.
Enstaka öden eller protester kan trigga förändring. Men de starka känslorna räcker inte för att möta lidande i stor skala.
I en känd uppsats om hur människan reagerar på folkmord resonerar psykologen Paul Slovic om hur det går att motverka effekterna av ”psychic numbing” eller psykisk avtrubbning. Svaret är system, regler och strukturer som verkar utifrån principer snarare än opinionsstormar. Sådant vi i lugn och ro kommit fram till utifrån de värderingar vi tror på.
Och som vi genomför även när det är svårt.
De rättigheter som etablerats för människor som flyr från krig går tillbaka till andra världskriget och Europas erfarenheter av krig och massflykt. De har under andra halvan av 1900-talet omsatts i lagar, konventioner och regelverk.
Att Sverige i dag är ett av de länder i Europa som tar emot flest flyktingar beror inte på att vi är godare eller mer empatiska än andra.
Det beror på att vi i svåra tider fortsätter följa de regler vi tyckte var rimliga när tid ännu fanns att resonera.
Det handlar inte om ”idealism” som går före ”realism”. Snarare tvärtom: Ett förnuft som vinner över känslan som Ekeroth nu vill piska upp.
Troligen klarar vi att hålla fast vid våra principer också för att vi har ett samhällssystem där bördorna delas jämförelsevis jämnt och tilliten och förtroendet för politiken är högt.
Socialdemokraternas första statsminister Hjalmar Branting verkade i en tid när risken för revolution var en realitet och där delar av hans parti manade till våld. Hans svar blev att varna för klasshatet och i stället vädja till klasskänslan hos arbetarna. Våldsromantikerna sparkades ut ur partiet.
Så lades grunden för reformismen, de små stegens politik mot ett bättre samhälle.
I fredags intervjuades utrikesminister Margot Wallström i Dagens Nyheter. Hon varnade där för en ”systemkollaps”.
Det är en oansvarig retorik från en av landets tyngsta politiker. Hennes uppgift är inte att larma. Hennes jobb är att analysera läget och leverera svar.
Så vad är ett förnuftigt politiskt svar på flyktingkatastrofen?
Kanske går det att koka ner till två mycket enkla tumregler.
Skräms inte. Och håll fast vid viktiga principer även när det blåser.
Det är inte rädslan eller vreden vi behöver från ledande politiker just nu.
Utan den lugna pragmatismen och de praktiska lösningarna.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.