Det är värt att protestera

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har gått ett halvår sedan det sista däcket tillverkades i Gislaved. Nästan 800 anställda har fått lämna Continentals jättelika byggnad. Kvar blir tills vidare mellan 40 och 50 personer med ansvar för lager och dubbning av vinterdäck.

De flesta av de anställda på däckfabriken har fått nya arbeten. Enligt Svenska Dagbladet kunde omkring 300 hitta nya jobb utan att ens behöva söka hjälp hos arbetsförmedlingen och för de flesta av de övriga har det ordnat sig under året. Kvar i öppen arbetslöshet finns i dag drygt 120 personer.

Naturligtvis finns det de som frågar sig om fabriken verkligen var värd att slåss för. Var det mödan värt att som facket gjorde arrangera fackeltåg genom samhället och bussresor till Hannover och Stockholm? Fanns det någon anledning för politiker och fackliga ledare att engagera sig?

I början av mars 2002 åkte jag tillsammans med omkring 120 anställda på Continental till Hannover. Målet var koncernens huvudkontor.

Tillsammans med anställda på den likaledes nedläggningshotade fabriken i Österrike skulle de småländska däckarbetarna protestera mot koncernens beslut att flytta produktionen.

Den natten pratades det en hel del medan bussen rullade längs Autobahn. En del bitterhet vädrades, naturligtvis. Fabriken gick med vinst, trots att den nekats nödvändiga investeringar.

I samtalen fanns också en oro. Många av dem som reste med bussen för att försvara sina jobb hade arbetat en stor del av sitt liv på däckfabriken.

Men framför allt minns jag att de anställda talade om sin fabrik och sitt arbete med stolthet. ”Fin och ren” var en av de beskrivningar jag fick.

Dessutom visste däckarbetarna från Gislaved att de tillhörde eliten bland världens däcksbyggare. I Småland utvecklades metoder för att tillverka sommardäck utan tillsatser av giftiga HA-oljor. Resten av däckbranschen hävdade att det var omöjligt.

När det gällde vinterdäck för ett nordiskt klimat tillhörde också fabriken i Gislaved de ledande. Däcken placerade sig alltid i topp i tidningarnas tester. Det gällde också de sista däck som byggdes. När Aftonbladets Robert Collin i höstas provade vinterdäck konstaterade han att de nordiska däcken som vanligt klarade sig bra och att Gislavedsdäcken tillhörde toppskiktet.

I bussen på väg mot Hannover fanns det ingen som trodde att resultatet kommer att bli detsamma nästa höst när testdäcken är tillverkade i Continentals andra fabriker.

Att 120 av dem som arbetat med att tillverka däck fortfarande är arbetslösa var skäl nog att kräva att en lönsam tillverkning skulle få fortsätta.

Men kanske var det ändå inte det kampen först och främst gällde. Det handlade om värdighet, om att det måste finnas en gräns för den arrogans en internationell koncern får visa upp gentemot de människor som skapar dess vinster.

Det var mödan värt att protestera.

Ingvar Persson