Skådeprocesser på Castros Kuba
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-08
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I ett mäktigt och skamligt svep fängslades 78 kubanska regimkritiker. Den 18 mars inledde Fidels polis jakten på människorättsaktivister, oberoende journalister, socialdemokratiska och liberala politiker.
Jag läser listan över de 78. Flera av dem har jag träffat, ibland i undanskymda lägenheter, någon gång i nerslitna små villor och vid ett tillfälle hemma hos Elizardo Sánchez, ledaren för Kubas människorätts- och försoningskommission. Hans åsikter har tvingat honom till fängelse i åtta år.
– Detta är den värsta repressionen mot oppositionen sedan revolutionens seger 1959, säger Sánchez till spanska El País.
Det finns en officiell kubansk beskrivning av orsaken till varför oppositionen måste krossas.
Huvudpersonen i den berättelsen är James Cason, utsänd till Kuba av Bushadministrationen.
Cason står nära Otto Reich, en gång Pinochetregeringens anhängare, numera USA-administrationens ansvarige i Latinamerika.
Cason tillät sig i februari att tala till en nyligen frigiven politisk fånge, Martha Betriz Roque. USA:s utsände lovade stöd åt demokratin och de kubaner som arbetar för frihet.
För Fidel Castro var detta en provokation och ett hot mot den nationella säkerheten. Lagarna från 1999 är strikta: den som samarbetar med de krafter som tvingat på Kuba ekonomiska sanktioner kommer att drabbas av stränga straff. Alltså livstidsdomar alternativt 12–30 års inspärrning.
Domarna är ett hån mot demokratin och ohyggliga övergrepp mot så kallade oliktänkande.
De kan också betraktas som ett plågsamt bakslag för det som kallats ”tolerancia discreta”, alltså regeringens försiktiga och villkorliga godkännande av en liten men snabbt växande opposition.
Under några år har det varit lätt att tala med kritiker. Det viktiga Varela-projektet har kunnat utvecklas. Projektet, undertecknat av dryga 11 000, vill under fredliga former och med hjälp av folkomröstning reformera den nuvarande samhällsordningen. Ledaren Oswaldo Payá fick utresetillstånd för att ta emot Sacharov-priset i Europaparlamentet. Han besökte också rader av europeiska politiker, dessutom Colin Powell.
En vanlig förklaring, också från oppositionen, är att Castro beordrar hårda tag mot oppositionen i skydd av Irakkriget. (Ingen ska märka något.)
I Miami håller extremistiska exilkubaner möten och skanderar: ”Irak i dag. Kuba i morgon.”
Andra kubaner, från amerikanska städer som bildat vänortsföreningar med Kuba, har mött Ricardo Alarcón, det kubanska parlamentets ordförande, för att diskutera normalisering av relationerna mellan de båda staterna. Ännu föreställer de sig en fredlig övergång till demokrati.
EU har också prövat om Kuba skulle kunna kopplas till samarbetsavtalet med afrikanska och västindiska länder. När Castro krossar oppositionen slår han också sönder möjligheter till internationellt samarbete. Skådeprocesserna blir till en dom över den åldrade diktatorn.