Leijonborg bör läsa Toynbee
De flesta som har osäkra anställningar och dåligt betalt är kvinnor. Många, men långt ifrån alla, av dessa kvinnor arbetar i den gemensamma sektorn. Kommunals konflikt satte därför ljuset på ett av vårt samhälles största problem.
Frågan är vad man gör åt det.
Politiska slagord är billiga, det har Kommunals medlemmar lärt sig de senaste månaderna. Traditionell facklig kamp har också sina begränsningar, i synnerhet när det handlar om politiskt styrd verksamhet.
Därför är det kanske inte så konstigt att privatiseringar ibland framstått som ett attraktivt alternativ, till och med för Kommunals medlemmar. Framför allt är det dock borgerliga politiker som ser entreprenader som en universallösning på den offentliga sektorns problem. Inte minst Lars Leijonborg brukar få något glansigt i blicken när han kommer att tänka på privat företagsamhet i skola, vård och omsorg.
Jag vet inte om Lars Leijonborg eller någon annan i folkpartiledningen läst den brittiska journalisten Polly Toynbees reportagebok ”Hard work”. Sannolikt inte. Den krossar argumentet att privatiseringar skulle gynna de anställda eller jämställdheten.
Toynbee, kolumnist i The Guardian som tidigare arbetat åt BBC, beskriver i boken hur hon under en period försöker leva på de villkor som gäller för ”arbetande fattiga” i New Labours England.
De arbeten som finns tillgängliga, i allmänhet till en lön strax över den lagstadgade minimilönen, har tidigare nästan alltid varit offentliga. Toynbee arbetar bland annat som sjukhusvaktmästare, skolköksassistent och barnskötare.
I dag är inget av dessa jobb kommunala eller statliga. I stället är det privata serviceföretag, eller oftare personaluthyrningsföretag, som står för anställningen. Lönen är usel, arbetsvillkoren förfärliga och tryggheten minimal. Att få de anställda att arbeta mer för lägre lön är inte bara nyckeln till effektivitet, utan också till lönsamhet.
Samtidigt slipper de folkvalda ta ansvaret. Jämställdhet och rimliga arbetsvillkor förvandlas från en politisk fråga till resultatet av tillgång och efterfrågan på marknaden. Och så länge tillgången på okvalificerad arbetskraft är god när personaluthyrningsföretagen annonserar finns det ingen anledning att betala anständigt.
Naturligtvis ligger det nära till hands att jämföra Hard work med Barbara Ehrenreichs bok ”Barskrapad” som kom på svenska förra året. Precis som Toynbee lever Ehrenreich ett liv som lågavlönad, och skriver om det.
Men det finns en skillnad. Medan Ehrenreichs bok handlar om ett Amerika som i stort sett saknar ett socialt skyddsnät, skriver Toynbee om ett av de samhällen som gått i spetsen för den moderna välfärdsstaten. I hennes England hade fackföreningarna till helt nyligen ett dominerande inflytande på samhällsutvecklingen. Just därför känns hennes beskrivning så viktig för oss i Sverige.
Låt oss hoppas att någon svensk förläggare tar hand om Toynbees bok. Den behövs i den svenska debatten. Kanske till och med Lars Leijonborg skulle börja tvivla på privatiseringens undergörande effekter.