Arbetsmarknaden är sjuk

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I söndags granskade radions P1 den svenska integrationspolitiken. Det blev en eftermiddag mer av livsöden än av politik. Maskiningenjören Olga Meza kom till Sverige i början av 1990-talet. Under tre år sökte hon 500 ingenjörsjobb och fick 500 tackbrev. Men inget erbjudande om att komma på anställningsintervju.

– Du var ny i Sverige och kunde inte språket. Har du någon förståelse för hur arbetsgivarna resonerade? undrar radioreportern.

– Arbetsgivarna resonerade inte. De sa bara nej tack, svarar Olga.

Hon försörjde sig som städerska. En kväll skulle hon städa på en ny arbetsplats. Personalen där jobbade över, uppenbarligen bekymrade. ”De hade ett matematiskt problem som inte jag tyckte var nåt problem”, berättar Olga. Hon gav dem en uträkning med formler och fick träffa chefen, som bad henne att börja jobba på företaget.

– Plötsligt förändrades livet. Svart blev färgat, säger Olga.

Hon berättar en arbetsmarknadens askungesaga. Som bevisar hur sjuk arbetsmarknaden är. Vem som får jobb eller inte beror sällan på kompetens. Kön och ursprung är betydligt säkrare vägar till karriär. ”För kvinnor lönar det sig bättre med könsbyte än med utbildning”, konstaterade Kvinnomaktsutredningen.

I jämställdhetslagen finns en bestämmelse om positiv särbehandling. Om två personer som söker samma jobb har samma kompetens, ska jobbet gå till den person vars kön är underrepresenterat. Det förutsätter dock att arbetsgivarna är med på noterna. Positiv särbehandling kan inte ske mot arbetsgivarens vilja.

Att införa samma regler för etnisk positiv särbehandling, som integrationsminister Mona Sahlin har föreslagit, vore enkelt. Det skulle inte vara fråga om etnisk kvotering, eftersom etniciteten bara skulle fälla avgörandet om de sökande hade likvärdiga meriter. Någon definition av begreppen ”svenskar” och ”invandrare” (som dels är svår att göra, dels riskerar att stärka uppdelningen i ”vi” och ”dom”) skulle inte behövas. Arbetsgivarna och fackföreningarna fick avgöra från fall till fall.

Förespråkarna för positiv särbehandling brukar beskyllas för att sätta könet eller etniciteten, inte individen, främst. En mer normbunden kritik får man leta efter. När Olga Meza söker 500 jobb men inte kallas till en enda anställningsintervju faller hon offer för djupt diskriminerande mekanismer. Arbetsgivarna ser bara hennes etnicitet, inte hennes kompetens. Vem är det egentligen som blundar för människan?

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv säger nej till positiv särbehandling men snackar om vikten av mångfald. Mångfald är lönsamt, inspirerande, en konkurrensfördel på den globala marknaden ... Visst. Jag tror er. Men den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden kan inte lösas med såna argument. Det enda som hjälper är vanlig simpel rättvisa: att inte låta ett annorlunda namn eller en slöja skymma sikten för kompetensen hos en arbetssökande.

Rättviseargumentet ser människan. Mångfaldsargumentet ser ”invandraren”. Hon blir särskild – inte riktigt som andra – och kan därför väljas, men också väljas bort. I grunden har ingenting ändrats.

Åsa Petersen