Guldrusch för riskkapitalet

Klondike ledde till enorma vinster för några få, men desto fler mänskliga tragedier. Guldruschen i den svenska välfärden måste få ett slut.

”Sverige har ­varit ett Klondike för risk­kapitalister.” Nä, det är inte LO-basen eller valfri vänsterpartist som säger det. Det är Peje Emilsson, gammelmoderaternas legendariske PR-man. Dessutom ägare av Kunskapsskolan, ett av landets största friskoleföretag.

Debatten om vinst i välfärden förs nu på flera fronter.

Märkligast är argumentationen från de som vill att Klondike ska bestå. Och som å ena sidan menar att vinst inte alls är en viktig drivkraft för riskkapitalister – de investerar i välfärden av ren människokärlek.

Och å andra sidan hävdar att reglering av vinstuttag skulle leda till att alla företag ­omedelbart skulle vilja dra sig ur.

För det första är det en helt osammanhängande ­argumentation.

För det andra tror jag inte alls på skrämseldelen.

Många av entreprenörerna i skolan och vården finns där av andra skäl än att plocka ut stora vinster. För att de har en pedagogisk idé, för att de tror att de kan leverera bättre resultat för samma kostnad.

Men det finns också aktörer som faktiskt sökt sig till ­branschen för att de ser chansen till en enkel, snabb affär med god avkastning. Som pressar kostnader till priset av sänkt kvalitet. Som ser en möjlighet att kombinera mycket låg risk med väldigt goda marginaler.

Och just de företagen ­borde nog faktiskt inte vara kvar.

Vad medborgarna vill råder det inget tvivel om. Bara tolv procent av svenska ­folket vill att vinstuttag ska vara tillåtet. Nästan två tredjedelar av borgerliga väljare anser att vinster i skatte­finansierad vård ska åter­finansieras i verksamheten, enligt en undersökning från Novus. Regeringen har lämnat walkover i frågan. Nu väntar alla på Socialdemokraterna.

Att avregleringarnas av­arter diskuteras är bra. Men samtidigt är det farligt att tro att det enda som påverkar kvaliteten i välfärden är vem som är ägare.

Därför bör Socialdemokraternas svar till väljarna stå på tre ben.

Nationella riktlinjer som garanterar att den som driver verksamheten – ­vare sig den är offentlig eller privat – inte pressar kostnaderna för mycket. ­Exempelvis regler för personal­täthet, som ­inom demens­vården.

Dessutom behövs resursfördelningssystem som gör att mer ­pengar går till verksamheter där behoven är som störst.

Slutligen behövs ­begränsningar av privata ak­törers vinstuttag, utifrån principen att skattebetalarnas pengar ska användas till det som var avsikten. ­Nämligen vård, skola och omsorg.

Guldruschen i Klondike pågick under några få korta år. Den ledde till enorma ­vinster för några få, men ­desto fler mänskliga tragedier. Bristen på basal infrastruktur och omsorg ledde till epidemier, hunger och eldsvådor.

Jag vet inte om det var just det Peje Emilsson tänkte på i den där intervjun i tidskriften Scoop. Men en sak ­håller jag med honom om. Guldruschen i den svenska välfärden måste få ett slut.

Följ ämnen i artikeln