Girighet fel drivkraft i skolan och vården
”Vi tävlar alltid mot varandra. Allt handlar om pengar. Alla vill ha sin bonus.”
Chefen på Koppargården ville vara anonym i intervjun med ”Dokument inifrån”. Det var inte så konstigt. I programmet ”Vi gav dom vår pappa” är det tydligt vad det är som är meningen med verksamheten.
Möjligheten att plocka ut pengar.
Den prisbelönta granskningen visar att Carema Care konstruerade belöningssystem som ledde till ständig kostnadspress. Chefer på alla nivåer jobbade för att få sin bonus, inte för att säkra god kvalitet i omvårdnaden av de äldre.
Barbro Fjellström beskriver i programmet hur hon fortfarande har mardrömmar när hon tänker på sin mammas sista dag i livet. Hur hon fick ligga naken, på plastunderlägg. Med avföring ända upp till huvudet.
En öm punkt
Fallet Koppargården sätter fingret på en öm punkt i det svenska välfärdsbygget. Vad blev egentligen effekterna av att marknadsprinciper introducerades i skolan, vården och omsorgen på 90-talet?
Tanken var att allt skulle bli bättre. Byråkratiska monoliter skulle brytas ner. Alternativ pedagogik och småskalighet släppas in.
Vinstintresset skulle gynna kvaliteten och öka inflytandet för medborgarna. Den pensionär som fick dålig behandling på sin serviceinrättning skulle kunna byta, den elev som av någon anledning vantrivdes behövde inte vara kvar.
Dessutom skulle det bli mer kostnadseffektivt på kuppen.
Nu, ett par decennier senare, börjar vi få en bild av vad resultatet faktiskt blev.
Det finns några tydliga vinnare. Riskkapitalbolag som Carema Cares ägare Triton och KKR, 3I och Wallenbergägda EQT gör miljardklipp och skickar notan till skattebetalarna, i stort sett utan att själva ta några risker.
Med mångfalden gick det sämre. Inom vården handlar det om ett drygt dussintal företag som kontrollerar halva den privata marknaden. Inom skolan tar de stora friskolekoncernerna allt större marknadsandelar. Utvecklingen går snabbt.
För medborgarna – eller i detta fall, kunderna, är resultatet inte heller upplyftande.
I maj presenterade Skolverket en rapport som visar att det fria skolvalet lett till ökad segregation. Redan svaga elever råkar särskilt illa ut – konkurrensen förstärker ojämlikheterna i samhället. Dessutom blir resultaten för skolan som helhet sämre.
Liknande slutsatser
I höstas visade SNS forskarrapport ”Konkurrensens konsekvenser” att konkurrens och vinst i välfärdsverksamheterna inte haft påvisbara effekter på vare sig kvalitet eller effektivitet. Andra studier har kommit fram till liknande slutsatser.
Det finns många exempel på dåliga verksamheter inom skola, vård och omsorg som drivs i kommunal regi. Minns rapporterna under våren från det kommunala demensboendet Torsiliahemmet i Torshälla om dementa åldringar som fick sitta med nerkissade blöjor eller intorkad avföring. Vägen till garanterat hög kvalitet i välfärden är inte att allt blir kommunalt igen.
Det finns ett värde i valfrihet. En mångfald av utövare inom vården, skolan och omsorgen bör uppmuntras. Det är heller inget fel med vinst – så länge den stannar i verksamheten.
Men det är dags att erkänna att det var ett misstag att öppna upp omsorgen av gamla, vården av sjuka och utbildningen av barn för riskkapitalister och lycksökare.
Dels för att det är omoraliskt. Skattepengar bör gå till välfärden.
Men det viktigaste argumentet är att vinstintresse är dåligt eftersom det styr fel – som i fallet Carema. Åt att pressa kostnader, även om det går ut över vården av en dement mamma, eller på bekostnad av skolbiblioteket. Åt betygsinflation, snarare än bra utbildning. Åt att schemalägga de enklaste patienterna, i stället för de som är i störst behov av vård.
Tjugo år har gått. Allt är inte dåligt med de förändringar som skett i välfärden. Valfriheten har ökat för många.
Hamnar på en ö
Men på viktiga punkter har kritikerna fått rätt.
I dag dominerar ett fåtal stora bolag, offentliga monopol håller på att ersättas av privata.
Och pengarna, som skulle gå till den där extra omtanken, vårpromenaden eller klappen på kinden hamnar i stället i på en kanalö.
Trots detta maler högern på om konkurrensens fördelar som om inget hade hänt.
Nu behövs en diskussion – och politiska förslag – om välfärden som utgår från verkligheten, inte gårdagens politiska klyschor. En tredje väg om man så vill, som utgår från att valfrihet och mångfald är något positivt, men som erkänner att vinstintresset är en styråra som leder fel – bort från jämlikhet och kvalitet.
Aftonbladets ledarsida kommer i ett antal artiklar att ge vårt bidrag till diskussionen om hur det kan gå till i praktiken.